Gunnar Ardelius essäbok ”Ingenmansland. Om män, relationer och den stora tomheten” har diskuterats flitigt på landets kultursidor.
Senast jag träffade Gunnar Ardelius var på Bokmässan i Göteborg i september. Det var inte bara hans långa gestalt som stack ut i folkvimlet, hans nyligen utgivna essäbok ”Ingenmansland. Om män, relationer och den stora tomheten” lyftes också i inte mindre än tre pågående kulturdebatter: om männens nya bekännelselitteratur, om samtida författares självupptagenhet och om litteraturkritikens kris.
– Ja, min bok krokade visst i alltihop där, säger han med ett tillbakalutat lugn där han nu sitter hemma i sin soffa i bostaden på Övre Slottsgatan i Uppsala.
−Men det där kan man inte bry sig om. Jag är författare. Jag skriver det jag behöver skriva, sedan får man släppa taget om det.
Så är han också van vid att det han skriver om debatteras, ja till och med sågas. En av essäerna i ”Ingenmansland” handlar om hur han för några år sedan bestämde sig för att hårdträna inför att åka Vasaloppet. Detta samtidigt som hans fru är nyförlöst, de har tre barn att ta hand om och hon är på väg in en utmattning. När hon ber honom att låta bli lägger han sig på golvet och gråter som ett barn. Motvilligt lovar han att inte åka, men bryter löftet och ger sig iväg ändå. Essän publicerades i en kortare version i DN 2021.
− Jag har aldrig blivit så hatad. Den sågades enhälligt på landets ledarsidor. Många har ju själva erfarenhet av svek och frånvarande pappor och jag tror att texten därför väckte mycket känslor.
I boken fyller essän en annan funktion. Dels är den längre med större möjlighet till nyans, men den sätts också i ett sammanhang.
− Om varje bok behöver ha en dramaturgisk kurva när det är en dark night of the soul, så är det ju där något vänder. Det är då jag upptäcker att många av de strategier jag använt för att hantera relationer och känsloliv, inte funkade.
I nya boken får Gunnar Ardelius mest omdiskuterade text – den om hur han lade sig på golvet och grät när hans fru inte lät honom åka Vasaloppet – ett nytt sammanhang.
Manlighet, föräldraskap och frånvarande fäder är teman som går igen i hela Gunnar Ardelius författarskap. Ändå ser det ut som en tanke att boken kommer just nu, samtidigt som flera andra män i samma generation publicerar nakna berättelser om sina relationer och tillkortakommanden som män. I våras var det Carl Cederström med ”Guldmunken” och nu i höst Christian Dauns ”Upplösningstillstånd. Rapport om en skilsmässa” och Andrev Waldens Augustprisnominerade ”Jävla karlar”.
− Gemensamt för oss alla är att vi tillhör en generation som har vuxit upp med en annan typ av pappor än de som finns idag, och en annan typ av mansroll. Många av oss i fyrtioårsåldern har försökt vara jämställda, försökt vara närvarande föräldrar, men upplevt en krock mellan teori och praktik.
"Många har ju själva erfarenhet av svek och frånvarande pappor och jag tror att texten därför väckte mycket känslor", säger Gunnar Ardelius.
Texten om Vasaloppet – en händelse som blev ett slags bottenpunkt, ett uppvaknande och en väg mot förändring – har han nyligen publicerat i bearbetad form i brittiska The Guardian. Hans redaktör påpekade att fallet måste vara extra hårt för svenska män som misslyckas med att vara jämställda, när förutsättningarna är så goda.
− Staten ger oss sådan otrolig uppbackning som män, ändå är vi är inte jämställda. Fortfarande tas bara en tredjedel av föräldraledighet ut av män. Om man misslyckas som svensk man kan det kännas som att man bara har sig själv att skylla, men det är förstås mer komplext än så.
Gunnar Ardelius lever med Elin Cullhed, tre barn, två katter och en hund i en k-märkt fastighet bredvid Carolina Rediviva.
Gunnar Ardelius bok har uppmärksammats i landets stora tidningar och också blivit föremål för debatt i flera av dem. Flera kritiker har uppskattat hans sårbarhet medan andra beskyllt boken för att vara för kladdig och intim, vilket krokat i tidigare nämnda debatt om att dagens författare skulle vara självupptagna och bara kan skriva utifrån sin egen horisont.
− Det viktiga för mig är inte om folk tycker att boken är bra eller dålig. Jag är ju bara en förvirrad man av många och skriver inte för att ha rätt. Jag blir glad av att det skapas en diskussion.
30 oktober släpptes första avsnittet av Gunnar Ardelius nya podcast, "Kulturmännen", som han har ihop med författaren, journalisten och Knivstabon Anders Rydell.
Har din syn på din egen manlighet förändrats under skrivprocessen?
− Bra fråga… jag tror att det tidigare var så att vissa tankar och erfarenheter fick vara kvar i mörkret. Jag tänkte att om jag visade vad jag verkligen tyckte och tänkte och kände så skulle jag bli avvisad, inte accepterad. Men det försöker jag förändra. Det blir mindre röta om man är öppen och ärlig, åtminstone med de människor som verkligen betyder något för en.
Och Gunnar Ardelius fortsätter att undersöka temat manlighet. För bara ett par dagar sedan släpptes första avsnittet av hans nya podcast, "Kulturmännen", som han driver tillsammans med författaren, journalisten och Knivstabon Anders Rydell.
− Podcasten kommer att handla om att vara man i kulturen och om kulturpolitik men också om våra egna erfarenheter som både författare och män. Den blir ett sätt att fortsätta det här samtalet.