Uppsalabon Anna Kåver är psykolog, psykoterapeut och författare.
Till viss del är det irritation som ligger till grund för psykologen och psykoterapeuten Anna Kåvers nya bok.
− Jag störde mig på den stereotypa bilden av äldre människor, att man klumpar ihop oss till en homogen grupp som ska behandlas på ett visst sätt. Men också på stereotypier av vad som väntar när man blir gammal, säger Anna Kåver som själv passerat 70-strecket.
Vi sitter inne på Café Linné, bara ett stenkast ifrån där hon bor på andra sidan ån. Hon har levt i Uppsala sedan studierna på 1970-talet och dess miljöer återkommer då och då i hennes reflektionsbok ”Med livet i behåll. Om åldrandets frihet och förluster”. Som exempelvis strövtåg genom Engelska parken och över Gamla kyrkogården. Och strövtåg, det är också vad hon kallar sina essäer i boken: ett slags personliga tankeutflykter kring åldrande.
För vad innebär det egentligen att ”bli gammal”? Anna Kåver har bland sina ålderskamrater, som hon kallar dem, mött många rädslor. För det kroppsliga förfallet, för den egna döden och att de vi älskar ska dö ifrån oss. För det som är ouppklarat i livet och för ensamheten. Men i sin bok vill hon dels ge nya perspektiv på det som kan kännas svårt, dels visa på de fördelar som åldrandet kan innebära.
− Jag ville skriva något ljust men ändå realistiskt. Det är ju också en röd tråd genom hela mitt yrkesliv, att på något sätt skapa hopp. Att hjälpa människor att inte brytas ner och bli uppgivna och förtvivlade.
I strövtågen tar hon den danske 1800-talsfilosofen Sören Kierkegaard och hans existentialism i handen och vandrar ut i olika perspektiv för att undersöka åldrandet.
− Existentialismen är en fantastisk form av filosofi som fortfarande har stark bäring för oss moderna människor. Vad det innebär att leva autentiskt, det vill säga meningsfullt och fullt ut, och även reflektioner kring livets ovisshet och att behöva göra svåra val utan att veta konsekvenserna av dem.
För många medför åldrandet även en rädsla för det kroppsliga förfallet, den egna döden och att de vi älskar ska dö ifrån oss. Arkivbild.
En aspekt av att bli äldre är friheten som kommer när man inte längre behöver ta lika mycket ansvar; för barn, för gamla föräldrar, på jobbet. Men också en frihet att på allvar kunna leva som man själv vill,
− Det finns ju ett känt citat av David Bowie som säger att åldrandet är en långsam process mot att bli den man borde vara. Och det håller jag med om. Kanske är det först som äldre vi börjar fatta modet att leva utifrån våra preferenser.
Men om man inte vet vad det är man vill göra med sin nyvunna tid och frihet?
− Nej, och det hör jag också en del som säger. Att nu har jag frihet, men vad ska jag göra med den? Men det handlar väl om att bara våga ställa sig frågan, vad vill jag egentligen? Och sedan försöka besvara den och inrätta sitt liv efter svaret.
Flera av strövtågen berör sådant som jag känner igen från hennes tidigare böcker och som även jag kan ta till mig trots att jag som snart 40-åring väl inte räknas in i målgruppen. Som essän om den moderna människans oförmåga att leva i ovisshet, vilket kan leda till oro, men också det faktum att vi i dag står inför allt fler reella hot vad gäller exempelvis världsfred och klimat. Denna oro, säger Anna Kåver, tenderar att öka när man blir äldre.
− Hotkällorna blir tydligare. Vi drar på oss sjukdomar lättare, döden närmar sig obevekligt, vänner dör ifrån en. Man kanske oroar sig för hur barnbarnen kommer att få det i den här världen som trots allt har blivit en osäkrare plats.
För Anna Kåver kan ett rejält skratt vara en lyckodroppe som hon lever på länge.
Men, liksom i sin bok ”Att leva ett liv, inte vinna ett krig”, lyfter hon också begreppet acceptans. Inte att passivt acceptera lidande, men att kunna se det som har varit med klarsyn för att lättare kunna lösa problem och fatta beslut som för en framåt. Bokens allra sista strövtåg är ”ljuset”.
− Jag tycker att vi är skyldiga oss själva att skapa ljus i våra liv. Det kommer inte att droppa ner i vår famn. I den mån man orkar och i den takt man kan bör man försöka skapa det som är ljust för en.
Hon är medveten om att man som äldre kanske inte har vare sig hälsa, energi eller ekonomisk möjlighet att göra allt det som tidigare skänkte glädje i livet. Men kanske kan man göra något litet, eller få hjälp av någon annan? För Anna Kåvers del kan det till exempel handla om att gå på Scalateatern, se Henrik Dorsin och få ett rejält skratt som kommer djupt ifrån magen.
− För mig är det en lyckodroppe som jag kan leva på länge. Sådant behöver man söka upp aktivt, men också förstå att lycka och det ljusa inte är något varaktigt som andra människor ständigt är i och som jag också borde kunna vara i. Det är helt enkelt stunder som vi ska söka upp, ta emot och ta vara på när vi hittar dem.