"Ett familjedrama i Uppsala tidigt pÄ lÄngfredagens morgon krÀvde fem liv dÄ en 42-Ärig akademiker med en yxa dödade sin 39-Äriga fru och parets fyra barn, tvÄ 10-Äriga tvillingdöttrar, en 7-Ärig flicka och en ett Är och ett par dagar gammal pojke. DÄdet tycks ha orsakats av tillfÀllig sinnesförvirring."
SÄ lyder de första meningarna av artikeln pÄ UNT:s förstasida den 9 april 1966, dagen efter mordet.
Claire Lundström Arvidson, i dag pensionerad sjukgymnast, var elva Är nÀr dÄdet skedde. Hon bodde i ett lÀgenhetshus som delade innergÄrd med prÀstfamiljens och var vÀn med tvillingdöttrarna och deras lillasyster.
â De var vanliga, gulliga, snĂ€lla barn i den dĂ€r Ă„ldern. Vi hade kul ihop och brukade leka pĂ„ gĂ„rden eller hemma hos dem. Jag var med dem nĂ„gon gĂ„ng i skogen. De gjorde en hel del skogsutflykter, sĂ€ger hon.
Det senaste halvÄret har Claire mÄlat 40 sÄ kallade traumamÄlningar om mordet. Tillsammans bildar de en berÀttelse om hur Claire förestÀller sig att mordet kan ha gÄtt till, utifrÄn hennes minnen och efterforskningar.
En av de första mÄlningarna förestÀller lÀgenhetshuset dÀr familjen bodde. Claire hade ringt pÄ under skÀrtorsdagens eftermiddag för att fÄ leka med döttrarna.
â PrĂ€sten öppnade med sin son i famnen och jag gullade lite med honom. DĂ„ sa prĂ€sten "Rör honom inte, han kan fĂ„ basilusker". Jag minns att jag tĂ€nkte âVad knĂ€pp han Ă€râ.
Innan dess hade hon aldrig tyckt att nÄgon i prÀstfamiljen var konstig.
â De var trevliga och snĂ€lla. Jag tyckte vĂ€ldigt mycket om bĂ„de familjen och prĂ€sten, han var lugn och fridfull.
En av tvillingarna och sjuÄringen kom sÄ smÄningom ut och lekte med Claire pÄ gÄrden. I mÄlningen finns en svart skepnad vid lÀgenhetsporten som Claire kallar liemannen. Det Àr prÀsten, som kom för att hÀmta in sina barn för kvÀllen.
Episoden som följer i mÄlningarna Àr Claires fantasi. Hon minns att hon pÄ skÀrtorsdagens eftermiddag sÄg prÀsten köra ivÀg i sin bil. Hon förestÀller sig att han Äkte till kyrkan för att prata med gud.
â Han blir sjukare och sjukare. Sedan Ă„ker han hem och lĂ€gger sig. PĂ„ natten vaknar han och hör hur gud sĂ€ger till honom: "Ge mig de du Ă€lskar mest, sĂ„ ska du bli belönad".
I UNT:s artikel sÀgs bakgrunden till dÄdet vara att mannen, som förutom att vara prÀst i Vaksala kyrka nyss hade doktorerat i teologi, "kÀnt sig mycket trött och deprimerad" och bott trÄngt med familjen. PrÀsten ska ha haft tankar pÄ att döda familjen Àven tidigare och inget tyder enligt artikeln pÄ att "piller eller alkohol" hade varit inblandade.
PÄ natten mördade sedan prÀsten sin familj med en yxa, som han enligt artikeln hade införskaffat inför en skogsutflykt. Han dödade först sin fru och deras ettÄriga son, sedan tvillingarna.
MÄlningarna som förestÀller mordet Àr mörkt röda och fulla med kors, yxor och blod. En heter "Inte fullbordat".
â DĂ„ har sjuĂ„ringen Ă€nnu inte dött. PrĂ€sten har sjĂ€lv beskrivit i förhör att flickan hade vaknat och att han tröstade henne. DĂ„ var alla andra redan döda. Det var bara hon kvar. Och sen dödar han henne sĂ„ fort hon har somnat igen, sĂ€ger Claire.
Hon gÄr för att leta upp en nÀsduk för att torka bort tÄrarna.
â Jag har lĂ€rt mig att kunna prata om det hĂ€r, men... Det Ă€r hela situationen. Det Ă€r sĂ„ brutalt, hur de blev mördade. Det kĂ€nns sĂ„ grymt, sĂ€ger hon.
PrÀsten ska ha försökt ta sitt eget liv efter morden. Först hade han tÀnkt drÀnka sig i FyrisÄn, men beslutade sig sedan för att skÀra sig. Han överlevde sina skador och ringde sjÀlv rÀddningstjÀnsten pÄ morgonen. Efter att ha vÄrdats pÄ Akademiska sjukhuset blev han överförd till mentalsjukhus.
PÄ lÄngfredagens morgon blev 11-Äriga Claire varse om mordet. Genom lÀgenhetsfönstret sÄg hon en polisbil pÄ gÄrden.
â Sedan knackade en kompis pĂ„ och sa: "Vet du, min pappa fick in pĂ„ polisradion att det har skett ett mord pĂ„ Murargatan."
Claire och kompisen listade snart ut att det handlade om prÀstfamiljen. Resten av dagen beskriver Claire som en pina, dÄ hon satt i fönstret och tittade ut över gÄrden dÀr ambulans, polisbil och folksamlingar kom och gick.
â Jag var jĂ€tteledsen, sĂ„ min syster tröstade mig. Sedan pratade man aldrig mer om det, varken i min familj eller nĂ„gon annanstans. Det tystades liksom ner. Jag vĂ„gade inte ta upp det heller, för det var sĂ„ jobbigt.
Mordet traumatiserade henne och ledde till mycket Ängest genom hela tonÄren. Men Àven i vuxen Älder har det gjort sig pÄmint.
â Jag var livrĂ€dd för att min pappa skulle komma och mörda mig. Jag har förtrĂ€ngt mycket, men det har kommit tillbaka till mig under livets gĂ„ng. NĂ€r andra mord har blivit uppmĂ€rksammade i media har jag börjat drömma mardrömmar igen.
Det var inte förrÀn Claire började gÄ i smÀrtrehabilitering vid Akademiska sjukhuset för ett halvÄr sedan som hon motvilligt öppnade upp sig och började bearbeta traumat. DÄ hade hon lidit av ryggsmÀrtor i 25 Är och av traumat i nÀstan 60.
Som en del av terapin började hon mÄla.
â För varje mĂ„lning kĂ€ndes det som att nĂ„got lĂ€ttade hos mig. Jag hade sĂ„ mycket inom mig att jag höll pĂ„ att explodera. Bilderna i sig kĂ€nns ocksĂ„ sĂ„ oerhört viktiga för mig. Jag tittar ofta pĂ„ dem för att bearbeta.
I Claires mÄlningar kommer familjen till himlen, medan prÀsten Àr pÄ vÀg att dras ner i underjorden. Den Äterkommande kristna symboliken förklarar Claire bero pÄ mannens yrke.
Den 3 mars 1967, nÀstan ett Är efter mordet, dog prÀsten. Han ska dÄ ha drÀnkt sig i FyrisÄn. MÄlningarna som gestaltar prÀstens död har titlar som "Befrielsen" och "FörlÄt mig".
â Jag tror inte att han blev förlĂ„ten. Det Ă€r han som orsakade den hĂ€r förödelsen, sĂ€ger Claire.
En detalj av den tragiska hÀndelsen som upprör henne sÀrskilt Àr att prÀsten begravdes med resten av familjen pÄ Vaksala kyrkogÄrd, i juli 1967. DÄ hade frun och de fyra barnen varit döda i nÀstan ett och ett halvt Är.
"à terförenade R.I.P" Àr titeln pÄ Claires gestaltning av graven.
â Det Ă€r en hemsk bild, den Ă€r vĂ€ldigt mörk. Jag kan fortfarande inte acceptera att han ligger i samma grav som de gör.
Claire vet inte vad det kommer bli av mÄlningarna, men hon kÀnner sig stolt över dem.
â Jag Ă€r ingen konstnĂ€r, men jag vill visa de hĂ€r bilderna. Med mina mĂ„lningar vill jag levandegöra familjen, framförallt barnen som aldrig fick nĂ„got liv. SĂ„ att de inte blir bortglömda.