Emelie har inte "kommit ut" trans vid något specifikt tillfälle, insikten har vuxit fram hos henne och omgivningen.
Det var apropå en ny lag i USA som förbjöd transkvinnor från att använda damtoaletter som Emilies mamma förklarade vad en transperson är – någon som identifierar sig med ett annat kön än det den tilldelats vid födseln.
”Som jag då”, sade Emilie, då nio år.
I dag är hon 16 och när vi dricker te i familjens kök i Luthagen minns hon inte händelsen, som återberättas av mamma Elisabeth.
– Men jag vet att jag pratade om att jag inte kände mig som kille, även om jag inte förstod konceptet.
I förskolan var Emilie ofta avundsjuk på andra tjejer utan att riktigt förstå varför. Hon klädde sig i rosa och sökte sig mest till flickor. Det var ingenting föräldrarna fäste större vikt vid då.
– Jag tyckte det var ganska skönt att hon inte hoppade på den traditionella mansrollen, att det inte bara var ”Grabbarna Grus och fotboll” som gällde, säger pappa Frederik.
Ingen kan peka ut något specifikt tillfälle när Emilie ”kom ut” som trans, utan det är en insikt som har vuxit fram. För föräldrarna har det hela tiden varit en självklarhet att stötta henne. Namnet Emilie har hon valt själv och kommer snart bli registrerat hos Skatteverket.
– I den mån jag har strävat emot, inte velat gå för fort fram, har det handlat om oro för att hon ska bli retad, säger Elisabeth.
Viss oro finns fortfarande för hat och trakasserier. Därför vill familjen inte ha sitt efternamn i tidningen.
Emilies skolkamrater har dock alltid accepterat henne som hon är. Elisabeth slogs av hur attityderna har förändrats sedan hon själv gick i skolan och ”gay” var ett skällsord. Frederik, som jobbar som gymnasielärare, var mindre bekymrad över den biten.
– Jag har sett att det är en ickefråga för mina elever hur någon identifierar sig, säger Frederik.
Jobbig är däremot är vårdkarusellen. Sedan 2022 har Emilie stått i kö till könsidentitetsmottagningen för att göra en utredning. Hur lång tid det kommer att ta vet ingen och det gör henne ledsen ibland.
– Jag gick till en terapeut på ungdomsmottagningen ett tag och det var hon som skrev remissen, nu är det bara att vänta, säger Emilie.
Tidigt klädde sig Emelie i rosa och sökte sig mest till flickor. Här med en teckning av transflaggan.
De i vården som familjen haft kontakt med har varit förstående. Deras bild är att det handlar om resursbrist och de tycker det är synd att debatten kring transvård har kommit att fokusera mycket på det fåtal som ångrar sin behandling.
– Det är ju många, många fler som går och väntar på vård. Och när någon ångrar sig har ju utredningen inte gått rätt till, säger Elisabeth.
Emilie flikar in att det rör sig om någon procent som ångrar sig.
– Jämför med hur många som ångrar tatueringar, äktenskap eller barn, säger hon och får föräldrarna att skratta.
Som familj tycker de att de har vuxit under resan. Alla har fått sätta sig in i HBTQ-frågor.
– Du lär mig massor, säger Elisabeth kärleksfullt till dottern.
Sedan två år står Emilie i kö till könsidentitetsmottagningen för att göra en utredning.
Emilies mor- och farföräldrar har också tagit situationen bra, men också varit rädda att Emilie ska bli illa bemött på grund av sin könsidentitet. Nyligen gick de på en föreläsning om könsdysfori hos Senioruniversitetet.
– Den var saklig och lugnande. Och salen var fullsatt, så de såg att de inte är ensamma, säger Elisabeth.
Viss oro finns fortfarande för hat och trakasserier, familjen vill därför inte ha sitt efternamn i tidningen. Men trots det, och den eftersatta vården, har de hopp om framtiden för transpersoner.
– Många klagar på sina tonårsbarn, att de bara håller på med Tiktok och selfies, men jag är så imponerad av den nya generationen. Ni är mycket mer öppna och tillåtande än vi, säger Elisabeth till Emilie.