Simon Berger Siroky är uppvuxen i Märsta och har skrivit boken ”Tryggare kan väl ingen vara än Guds lilla lärjunge” (Semnos) om sin väg ut ur kriminaliteten.
I dag bor Simon Berger Siroky i Borås, men han besöker Märsta då och då eftersom hans andra bror bor kvar. Nu känner han inte längre någon där, vare sig gamla kompisar från den struliga tonårstiden eller pingstvänner från kyrkan. Men hans minnen från de olika världarna gör fortfarande starkt intryck på honom. Han har just skrivit en bok om de intensiva åren om hur han gick från gatan in i Pingstkyrkan och blev välkomnad.
De var tre bröder som växte upp med sin ensamstående mamma i Märsta.
– Jag lärde mig av mina äldre bröder, de var struliga. Mamma gjorde sitt bästa men det var tufft för henne såklart. Det var flugornas herre som gällde på gatorna, jag hann aldrig bli inblandad i någon grov kriminalitet men vissa av mina vänner och bekanta blev det. Det är en trasig generation.
Simon berättar att han var med och gömde vapen och sprängde brevlådor.
Det var när mellanbrodern dog i cancer som allt eskalerade för Simon.
– Jag var 13 år och han 15. Det var då jag slutade bry mig. Skolan var inte lägre intressant, jag drack alkohol och umgicks med andra trasiga barn.
Hemma pratade de aldrig om broderns död.
– En lärare försökte nå fram till mig, han sa att han förstod att jag var ledsen men att jag måste klara skolan. Men jag lyssnade inte. Gatulojaliteten var också så stark, jag ville vara med mina vänner.
Men under sommarlovet efter nian hände något. Simon hälsade på sin pappa, som bodde i Göteborg, och följde med honom på ett möte som Pingstkyrkan höll i Slottskogen. Hittills hade Simon inte delat sin pappas tro, men den där dagen hände något. Han blev helt enkelt frälst.
”En lärare försökte nå fram till mig, han sa att han förstod att jag var ledsen men att jag måste klara skolan. Men jag lyssnade inte", berättar Simon Berger Siroky. På bilden syns den nybyggda Centralskolan. Byggnaderna som Simon Berger Siroky gick i är rivna.
– Det var en ingivelse. Och mitt liv förändrades totalt. Det var som en fysisk lättnad, en börda lättade från mina axlar.
När Simon kom hem till Märsta tog han mod till sig och gick till Pingstkyrkan.
– Alla var så snälla, jag kunde inte fatta att det här också var Märsta. För mig var inte Märsta någon vänlig plats, på gatan överlever man med en image och en fasad. Men i kyrkan var det tvärtom. Jag var inte van att vuxna pratade med mig om de inte skulle skälla på mig.
Simon beskriver att han tog sig an det kristna livet med samma typ av energi som det kriminella. I boken skriver han att han hade svårt att förstå de jämngamla som var födda in i kyrkan och som tog sin plats där för given.
Stärkt i sin nya tro började han knacka dörr för att berätta om Jesus.
– Det är klart att det var nervöst, och när det visade sig att det var min gamla gatufiende som öppnade så blev vi såklart väldigt ställda båda två. Han fattade ingenting.
Inifrån bostadsområdet Vänortsringen i Märsta där Simon Berger växte upp.
I skolan spreds sig nyheten att Simon blivit frälst.
– Jag tappade mina gamla vänner, men samtidigt fick jag många nya i och med kyrkan.
Sedan den där sommaren när han var 16 har tron aldrig svikit honom – men att hitta sin plats i kyrkan har för den skull inte varit okomplicerat.
– Tvivel har aldrig varit mitt problem, tvärtom, jag har snarare en tendens att bli överdriven. Gatumentaliteten hängde kvar länge, och jag tror att jag fortsatte göra saker för att bli sedd. Jag tog med mig trasigheten och hade svårt att förstå den kravlösa kärleken. Men sedan några år drivs jag inte längre av krav i det kristna livet.
Han var 13 när hans två år äldre bror dog i cancer. Hemma pratade de aldrig om broderns död och Simon Berger Siroky tappade fotfästet. "Det var då jag slutade bry mig".