Elisabeth Kylberg är nutritionist, docent i experimentell pediatrik vid Uppsala universitet, amningsforskare och hjälpmamma i Amningshjälpen.
År 1973 var amningsfrekvensen i Sverige som allra lägst. Det var många som aldrig sett någon amma sitt barn.
– Råden var fortfarande att amma var fjärde timma, väga före och efter varje amning och att mjölkersättning är lika bra som bröstmjölk. Sedan dess har det skett stora förändringar, säger Elisabeth Kylberg, nutritionist, docent i experimentell pediatrik vid Uppsala universitet, amningsforskare och hjälpmamma i Amningshjälpen.
Då fanns ingen svensk litteratur om amning, men hösten 1973 talade psykolog Eva Magnusson om amning på Vuxenskolans förlossningsförberedande kurs i Uppsala. Hon hade då med sig manuset till boken "Hur man ammar", som senare gavs ut av Miljöförlaget. I förlossningsförberedandegruppen, som leddes av Janette Brandt fanns bland andra Lena Burström, Inga-Lill Svanström och Berit Hagekull. Alla deltagarna födde sina barn våren 1973 och fortsatte att träffas och prata amning. Det blev början på den ideella föreningen Amningshjälpen.
Elisabeth Kylberg födde sitt första barn 1970. Hon följde dåtidens rekommendationer och som många andra ammande kvinnor på den tiden upplevde hon att mjölken "tog slut" efter ett par månader.
– Det var en slags moral på den tiden att barnet skulle härdas, inte klemas bort och att barnets lungor skulle luftas genom skrik. Kvinnorna blev starkt ifrågasatta om de följde barnets rytm; "Ska han äta nu igen?" och så vidare. I dag vet vi att amning till stor del är en fråga om kvinnans tillit till sin egen förmåga att amma, säger hon.
Det är prolaktinet i kroppen som styr mjölkbildningen och oxytocinet som gör att kroppen kan driva ut mjölken. Oxytocin hämmas av adrenalin som skapas av bland annat stress, smärta, oro, rädsla och ängslan.
– Mammans välmående är mycket betydelsefullt för att kroppen ska kunna släppa mjölken till barnet och när det sker bildas mer mjölk. Ju oftare du ammar desto mer ökar mjölkproduktionen, säger Elisabeth Kylberg.
I år fyller den ideella organisationen Amningshjälpen 50 år. Den startade i Uppsala.
Amningshjälpen ger råd och stöd till ammande föräldrar via telefon, sms, mejl, sociala medier och hembesök.
– Senast hade jag kontakt med en kvinna som hade såriga bröstvårtor med stor smärta som följd. Jag gav henne rådet att ändra amningsposition, lägga barnet åt andra hållet med kroppen under mammans armhåla eller att amma i en bakåtlutad position med barnet på mage mot mammans mage och låta det ta bröstet i sin egen takt.
Elisabeth Kylberg hänvisar till forskning som säger att barnet redan som nyfött själv hittar till bröstet när det läggs på mammans mage. Om det beteendet avbryts, exempelvis genom att sjukhuspersonal tycker det tar för lång tid och lyfter barnet till bröstet, kan det bidra till en dålig amningsstart.
– Det optimala är att lita till barnets egen kompetens även om det tar tid. Det gör att barnet får ett stort tag om bröstvårtan och att utdrivningen av mjölken går lättare. Det är också viktigt att det finns resurser inom vården, men resurserna för födande kvinnor har minskat och minskar, allt färre barnmorskor finns närvarande vid förlossning och BB-vård, säger Elisabeth Kylberg.
Även kvinnor som aldrig varit gravida eller ammat kan arbeta upp en mjölkproduktion. Något som kan vara aktuellt för adopterande föräldrar och samkönade par.
– Du kan få fram full amning även om det krävs en del arbete, säger Elisabeth Kylberg.
Elisabeth Kylberg har varit med och arbetat fram mycket av det material som Amningshjälpen gett ut sedan de startade.
Det är lätt att det uppstår skuldbeläggning av ickeammande kvinnor. WHO:s rekommendationer om att helamma sitt nyfödda barn i ett halvår, är rekommendationer utifrån befolkningsnivå, men tolkas ibland som individnivå, enligt Kylberg. Det gör att vården kan ta det bokstavligt, att alla mammor ska helamma sitt nyfödda barn i ett halvår.
Enligt Socialstyrelsens kartläggning av vård efter förlossning erbjuder mödrahälsovården i knappt hälften av landets regioner amningsstöd efter förlossningen. Vilket stöd de får är beroende av barnmorskans kompetens och intresse för amningsfrågor. Stödet för amning blir därmed ojämlikt och det är där Amningshjälpen fyller en funktion.
– Vi respekterar och stödjer föräldrarna i deras beslut, amma eller inte är helt upp till dem. Vi vill att de ska kunna fatta informerade beslut utifrån den kunskap om amning och flaskmatning som vi har i dag. Man ska även komma ihåg att frånvaro av amning kostar. Bland annat genom att kvinnor som inte ammar i högre grad drabbas av bröst- och äggstockscancer och diabetes typ två, säger Elisabeth Kylberg.