I dag jobbar Daniel Häger som vaktmästare och ljudtekniker på Uppsala domkyrka. "Om du hade frågat mig för några månader sedan hade jag frågat mig själv vad tusan jag gör här. Nu ångrar jag det inte. Jag har lärt mig mycket här."
– Man har funderat, varför tänker inte jag som alla andra? Varför vill jag ha Gud? Kan jag bevisa för mig själv eller kan någon annan bevisa för mig att han finns? Det går upp och ner. Så kommer det vara hela livet.
Vi sitter i ett litet rum med högt tak i Domkyrkan. Daniel är ivrig att dela med sig av sina resonemang. Han skrattar till när jag frågar om hans bakgrund.
– Nu kommer lite vilda skott här om man säger så.
En akutsjukvårdsutbildning i grunden. Två års turnerade i Sverige med organisationen Ny Generation. Jobb på brännskadeintensiven på Akademiska sjukhuset. Engagemang i Korskyrkan. Ett års bibelskola i Hemavan. Och nu är han här – som vaktmästare och ljudtekniker på Uppsala Domkyrka.
Under gymnasietiden ifrågasatte många Daniels tro, vilket sådde tvivel. Han behövde bevis för Guds existens. När klassen skulle hålla argumenterande tal ropade en klasskompis: "Daniel, bevisa att Gud finns!".
– Läraren kom fram till mig efter lektionen och sa: "Daniel, om du gör det här, då får du inte använda bibeln som källa". Så jag började titta efter naturvetenskapliga argument, kvantfysik och sånt.
Det öppnade sig en möjlighet för Daniel att grotta ner sig i funderingarna han gick och bar på.
– Jag kan säga från egen erfarenhet, om man går i skolan och är troende idag gömmer man gärna sin tro. Den världsbild som du lever efter är i stor kontrast till den värld som erbjuds i samhället idag.
Efter gymnasiet turnerade Daniel Häger i två år med elev- och studentorganisationen Ny Generation. Där arbetade han med att uppmuntra ungdomar att leva ut sin tro i skolan.
Daniel Häger har format sitt liv efter det som lärs i kyrkan, vilket gjort att han stuckit ut.
– Man såg ner på mig för att jag anser att man inte ska ha sex före äktenskap. Jag dricker mig inte berusad på grund av min tro. Men jag dömer ingen annan som gör det. Många tänker att troende är moralpredikare.
Även om tron alltid finns där är den inte alltid lika självklar, berättar Daniel Häger. "Absolut har man vacklat fram och tillbaka. Eftersom mamma och pappa ville att jag skulle välja min tro själv och inte trycka in mig i något så kom ju den tanken. Varför tror jag egentligen? Jag har alltid varit övertygad, men det går nedåt ibland".
Jag frågar Daniel vad det är som gör att det vänder när han tvivlar, varför han alltid hittar tillbaka till sin tro. Han börjar prata om andlig mat.
– Det är bara en bild, det är ingen bulle man äter. Jag tror att alla kan relatera till att det finns något inom oss som saknas. Det tomrummet fylls genom relationen till Gud.
Daniel Häger beskriver sin relation till tron som den till en nära kompis. Om man inte umgås på ett tag kan man tappa kontakten. Men när man väl ses igen är det som att man aldrig lämnat varandra, och man inser hur mycket man saknat personen.
Nyfikenheten fick honom att sluta som akutsjukvårdare och börja arbeta inom kyrkan. Men att jobba med det som redan är en så stor del av ens liv har sin baksida.
– Jag hjälper ju till frivilligt i kyrkan också. Nu har jag testat att jobba inom församling och kyrka men jag tror inte jag kommer göra det i framtiden. Det blir lätt att man låser in sig i en kultur.
Kyrkklockorna börjar ringa. Det är mässa om en kvart.