Han har alltid haft en ilska inom sig som han gav utlopp för genom våld.
Det var en kletig banan som gjorde att det brast för Viktor Grewe. Arg hade han varit många gånger tidigare men den gången hände något utomkroppsligt, berättar han.
Men det hade också skett en hel del före det.
Livet började egentligen rätt bra för Viktor Grewe. Han växte upp i ett villaområde i Norrbacka i Märsta, med tre syskon. Mamma arbetade som körskollärare, pappa som egen företagare och jobbade från åtta på morgonen till tio på kvällen.
Viktor föddes med epilepsi och fick inte bli för exalterad, inte spela fotboll, inte busa för mycket, helt enkelt inte göra sånt som andra barn gjorde. Han hängde mest för sig själv på sitt rum, kunde leka ensam i timmar. Viktor berättar i boken att hans lillebror var snabb och tidigt framhejad inom hockey av sina föräldrar.
– Jag upplevde inte att jag hade någon som var särskilt intresserad av hur det gick för mig. Det hade varit en bra början om jag haft någonting som motiverade mig i livet när jag var runt sju, åtta år. Senare när jag började få attityd hade jag behövt någon äldre med samma bakgrund som hade kunnat prata med mig. Men allt jag gjort är ändå mitt ansvar, säger Viktor Grewe.
En ilska växte inom honom. Viktor kände aldrig att han passade in, vare sig hemma eller i Eddaskolan, en särskola där han placerades. Han fick heller inte den bekräftelse han längtade efter.
– Det var den ilskan jag gick och bar på, att inte bli sedd, inte passa in. När jag började i sjuan fick mamma cancer, då slog det över. Det blev som en inre aggression jag inte kunde hantera. Jag förstod inte då vad cancer betydde men mamma förändrades, det var som om all värme som genomsyrat henne försvann, jag förlorade den förälder som var den enda trygghet jag hade, säger Viktor Grewe.
Han gick djupare in i dataspelsvärlden, sov på dagarna och spelade på nätterna. Han hamnade i bråk och fick rykte om sig att vara farlig. Föräldrar sade till sina barn att inte umgås med honom. I skolan kunde småsaker, någon som tittade för länge på honom, någon som flinade, få den där ilskan inombords att tända till.
– Jag märkte att jag var bra på att slåss, säger han.
Så var det den där banangrejen i början av intervjun.
Viktor Grewe hade börjat på en ny skola och stod och pratade med kompisar när en tjej "kom från ingenstans" och slängde en banan i ansiktet på honom. Hon började skratta, de andra skrattade också och hejade på.
Viktor kände sig förnedrad, förlorade kontrollen och tog tag i tjejens huvud, bankade det hårt i skåpet två gånger. Hon föll ner på golvet.
Det blev förhör på polisstationen.
– Efter det hatade jag polisen och började dras till folk som hade samma inställning, säger Viktor Grewe.
Viktor Grewe och hans vänner drömde om att göra den stora kuppen, helst något i stil med helikopterrånet i Västberga.
Åren gick, allt snurrade fortare och fortare. Viktor fortsatte slåss, började sälja droger, varorna förvarade han i sitt skåp på Arlandagymnasiet, han bar alltid kniv. Han slog sig ihop med ett gäng från grannkommunen Upplands Väsby, fortsatte att ta till våld för att få respekt och drömde om att göra en kupp som helikopterrånet. Det slutade med grov misshandel, häkte, dom och fängelsestraff.
Efter fängelsevistelsen övertalade hans farmor honom att skaffa sig en utbildning och han började tillbringade mer tid hemma i stället för ute på gatan. Men när även hans kompisar släpptes på fri fot började allt om.
Den riktiga vändningen kom 2021. Då var han 22 och sökte professionell hjälp.
– Jag orkade jag inte mer. Jag var så trött och fick inga kickar längre, mitt utlopp för känslor som jag fått när jag rånat, stulit och misshandlat kände jag inte av längre. Brotten blev bara en ekonomisk fråga. Folk hade försvunnit från min klick, vi var bara två kvar, jag började tro att det kanske fanns något mer här i livet än att begå brott och slåss, säger han.
"Jag upplevde inte att jag hade någon som var särskilt intresserad av hur det gick för mig", säger Viktor Grewe. I dag är han pappa till en pojke och arbetar för Kris, Kriminellas revansch i samhället.
Han sökte sig till Kris, Kriminellas revansch i samhället, där han mötte äldre före detta kriminella som förklarade hur livet skulle bli om han fortsatte på den kriminella banan. Så småningom fick han anställning där som coach och mentor för andra som ville hoppa av.
I dag har han en nio månader gammal son och är långt ifrån att gå tillbaka sitt förra liv.
– Jag kommer inte att gå tillbaka, jag har inget att hämta där, men man ska aldrig säga aldrig, inte vara högmodig. Nu har jag så mycket att förlora, som min son, säger Viktor Grewe.
Boken "Avhopparen – En sann berättelse" har kommit till genom att Viktor Grewe berättat sin historia för journalisten Fredrik Thorén som skrivit ner den.