När Anders fick din adhd-diagnos var det en efterlängtad förklaring till varför livet var så jobbigt.
Storvretabon Anders Westermark var 43 år när han tog körkort. Han hade tänkt köra upp med manuell växellåda men körskolläraren rekommenderade automatisk.
– Jag insåg att jag saknade förmågan till multitasking som krävs för att köra manuellt, säger Anders när vi ses på ett kafé i Uppsala.
Han har universitetsexamen och jobbar som gymnasielärare. Anders är kompetent på många sätt och lever ett vanligt liv med fru och barn men det har alltid funnits saker han inte riktigt fixar, länge utan att förstå varför.
– Det är ett glapp i mig, mellan vad jag borde klara utifrån att jag ändå är smart, och vad jag faktiskt klarar. Det glappet är diagnosen, säger han.
Efter samtalet med körskolläraren tog Anders tag i något han funderat på ett tag, att göra en neuropsykiatrisk utredning. Vårdkön var lång och när det fyra år senare bekräftades att han har adhd var det en efterlängtad förklaring till varför livet var så jobbigt.
– Det gör något med självkänslan att misslyckas med sådant som andra tycker är lätt. Pappersarbete, dammsuga … allt som är rutin har jag svårt för.
På jobbet har Anders varit öppen med sin diagnos och tryckt på för att få arbetsuppgifter där han kommer till sin rätt. En del av sin tjänst ägnar han åt mindre grupper med elever som behöver stöd för att nå kunskapskraven. Många har liknande svårigheter som han själv.
– Jag har förmåga att se elever och deras förutsättningar, säger Anders och minns en som pratade flytande engelska utanför klassrummet men ändå skrev noll på proven.
– Han behövde bara skriva prov en annan tid på dagen för att lyckas.
Själv gillade Anders skolan som barn men fick svårare och svårare med tiden. Att han klarade sig tackar han sin mamma för.
– Sedan tog det mig 16 år att ta lärarexamen. Där var det min fru som hjälpte mig, säger han.
Just familjen var en viktig anledning till att Anders valde att bli utredd. Människor runt någon med odiagnosticerad adhd får ofta bära personens misslyckanden på sina axlar, menar han.
– Det är taskigt att inte ge sig själv och omgivningen bra möjligheter utifrån förutsättningarna.
Lotta Borg Skoglund, docent i psykiatri vid Uppsala universitet, gav 2023 ut boken ”Åren går, ADHD består” som handlar om att få diagnosen som vuxen och åldras med den. Enligt henne tyder det mesta på att det hjälper att få en adhd-diagnos, även sent i livet.
– Men det kan också betyda sorg. Den som levt länge med neuropsykiatriska svårigheter har ofta upplevt ständiga misslyckanden. ”Om jag bara vetat”, kanske man tänker, säger hon.
Lotta Borg Skoglund, docent i psykiatri vid Uppsala universitet, har gett ut boken ”Åren går, ADHD består” som handlar om att få diagnosen som vuxen och åldras med den.
Många äldre med diagnosen har också andra sjukdomar, som depression och ångest. Men trots att adhd-symptom antagligen är lika vanliga i alla generationer finns det fortfarande inte särskilt många studier på personer över 50.
– I samhället i stort är det omkring 3 procent som har adhd men i den gruppen är det bara en tiondel så många som faktiskt fått en diagnos, säger Lotta Borg Skoglund.
Samtidigt ökar adhd-diagnoserna bland både barn och vuxna, de senaste tre åren med nära 50 procent. En anledning är att diagnoskriterierna ändrades 2013 så att det krävs färre symptom för att diagnosticeras.
– Innan dess missade vi många vuxna, speciellt kvinnor, säger Lotta Borg Skoglund.
Nu, fem år efter diagnosen, har Anders Westermark blivit hjälpt av medicin och utbildning han fått genom neuropsykiatrin.
– Trösklarna till det som är tråkigt och jobbigt har blivit lägre, säger han.