Någonting som står "en aning i motsats till att uttrycka sig”.
Så definierar dramatikern och numera prosaisten Alan Bennett sitt eget liv, och kanske samtidigt vad vi svenskar lite svävande tycker om att benämna som ”torr brittisk humor”, i novellen ”Lady in the van”.
Vem jagberättaren är får vi följaktligen inte veta mycket om. Den verkliga huvudpersonen är i stället miss Shepard, en psykiskt sjuk kvinna som lever i sitt eget avfall, ligger politiskt nära National front och avkodar världen utifrån en kombination av snårig katolicism och magisk tro på positivt tänkande. I början av 70-talet parkerar hon sin fallfärdiga skåpbil på gatan utanför hans hus och blir sedan kvar hos honom tills hon dör ett par decennier senare.
Alan Bennett berättar i fragmentariska dagboksanteckningar om deras möten (mer eller mindre ofrivillig från hans sida). Det är en fin och osentimental gestaltning av en relation, lite ovanlig kanske, men samtidigt en pedagogisk karikatyr av också den mest lyckade relationen, av alla relationer, av Relationen, med sina långa sjok av kontaktlöshet och glimtar av verklig förståelse.
Tonen är lika trygg och välbekant i sin brittiska tradition som Maggie Smith i filmversionens huvudroll: Wodehouse, Waugh, underdrifter och pokerface. Alan Bennett låter dock aldrig sin humoristiska formuleringskonst bli målet.
Inte i ”Lady in the van” åtminstone. I bokens andra långnovell, "Fader vår", en berättelse om läraren Denis Midgley som till och med på faderns dödsbädd förtrycks av den gamle patriarken, gör han däremot precis det.