Kerstin Ekman påpekade att diskussionen inte är ny och att redan Moa Martinsons ”Kvinnor och äppelträd” sköts ner med omdömet ”underlivssynpunkten dominerar”.
Kulturdebatt
Advent präglades inte bara av väntan på ett visst litet barns nedkomst, utan också av en kulturdebatt om barnafödslar och graviditeter i litteraturen.
Vissa menade att den kvinnliga författaren ”bara skriver om sin livmoder” (ETC 10/12). Andra undrade om inte förlossningsskildringarna är del av ett konservativt idéflöde som mest handlar om att återskapa skimrande men ack så trivial familjelycka, i bokform. Och så den omvända retoriska figuren – Greta Thurfjell (DN 19/11) beskrev årets bokskörd som skräck snarare än vardagstrivialitet, och frågade sig om det i själva verket rör sig om illa förtäckt traumaterapi.
Betraktad i historiskt ljus är det lätt att lägga invändningarna till raden av litterära förminskanden. Kerstin Ekman påpekade (DN 29/11) att diskussionen inte är ny och att redan Moa Martinsons ”Kvinnor och äppelträd”, från 1933 (med en för tiden upplysande förlossningsskildring), sköts ner med omdömet ”underlivssynpunkten dominerar”.
Men snarare än att stirra sig blind på ”underlivet” tar den så kallade förlossningslitteraturen ofta fasta på livet, med stort L. Bok efter bok vänder och vrider på existensen.
Livsstilsmagasinens slitna formulering om att barn är ”meningen med livet” kramas här ur till en komplex och inte sällan skavande räcka erfarenheter. Men inte så att allt är navelskådande historier som gräver inåt, mot själen – eller förlossningsskadorna. Typiskt för romanerna, diktsamlingarna, essäerna och hybridverken som kommit det senaste året är tvärtom att de aktivt uppsöker och osäkrar vår tids smärtpunkter.
I årsfloden finns Augustprisnominerade Balsam Karams ”Singulariteten” (Norstedt) och Elnaz Baghlanians ”Prologer” (Bonniers), båda exempel på hur föräldraskapet för in en ny sorg och vrede i exillitteraturen. I ”Prologer” används trycket från en tilltagande graviditet som katalysator för att formulera skarpa frågor om arv, privilegier och utanförskap. En annan årsbok, ”Hölje” av Pooneh Rohi (Ordfront), har ibland etiketterats som förlossningsdepression, men gräver snarare i samma litterära urtema – det om människan och arvet, om vilka vi är utan våra minnen. Förlossningen och veckorna därefter är på många sätt en genialisk litterär spelplan: här accentueras kroppsligheten, med såriga bröstvårtor och uttänjt bäcken, samtidigt som tiden och jaget tunnas ut.
Dessa verk får beskrivningen av förlossningsskildringar som skräckgenre eller traumaterapi att framstå som dunkelt effektsökeri.
I Balsam Karams ”Singulariteten” ges exempel på hur en ny sorg och vrede förs in i exillitteraturen via föräldraskapet.
En förlossning är, konkret, en situation med döden runt knuten (som fantasi och historisk realitet). Men snarare än att frossa i rädsla och skräck handlar många samtida romaner och diktsamlingar om att utforska ett förtätat tillstånd, kännetecknat av såväl kontrollförlust, ångest och smärta som djup tacksamhet och kärlek. Livet, när det är som allra mest. Snarare än ”mardrömsscenarier” kan böckerna läsas som bibeln, på jakt efter någon sorts nåd.
I en DN-artikel (28/11) påminner Tove Folkesson om att en av världens mest lästa texter just handlar om en födelse och frågar: ”Varför skriver inte alla författare om det största man kan vara med om? Så som nästan alla författare skriver om en far, en mor, den stora kärleken, den stora förlusten”. I hybridverket ”Den stora kyrkan” (Bonniers), strukturerad efter mässan med rubriker som ”Kyrie” och ”Gloria”, låter hon själv barnlängtan, tröstlösa provrörsbefruktningar och slutligen förlossningen bana väg för några av de svåraste frågorna. När börjar och slutar ett liv? Och kärleken – kan den vara som allra starkast inför ett foster som knappt finns?
I hybridverket ”Den stora kyrkan” låter Tove Folkesson barnlängtan, tröstlösa provrörsbefruktningar och slutligen förlossningen bana väg för några av de svåraste frågorna.
Att förskjuta förlossningsskildringarna, ut ur litteraturen, till divanen eller det lilla livets sfär, är synd inte enbart ur feministiskt perspektiv. Det innebär också att stänga dörren för en rad filosofiskt högrelevanta frågeställningar.
Det är till exempel uppenbart att det råder ett missförstånd kring kroppen. Snarare än introvert livmoderprosa utforskar böckerna kroppsligheten som existensens fundament. Här är kroppen inte enbart ett objekt eller en tillgång – som i debatten om kvinnors utseende och ålder – utan ett vara. I skildringarna av såväl klaustrofobisk instängdhet som upphöjd livsnerv framträder kroppen som den situation genom vilken vi finns till, ur vilken vi kan uppfatta såväl hot, sårbarhet som kärlek. Såväl förlossningens utsatthet som spädbarnstidens intensiva omsorgsarbete, säger något avgörande om vår existensbetingelse, om villkoret för att finnas till.
Varför är det då fortfarande så svårt att se det mänskliga, det universella?
Ett nedslående svar är: för att böckerna skrivs av kvinnor.
I en både personlig och historisk genomlysning av litteraturen om mödrar och om att mödra, skriver Jenny Aschenbrenner (SvD 29/7) att BB-uppropet släppt fram en våg av berättelser. Samtidigt som spjällen öppnats noterar hon att ”det mest avgörande i varje människas liv: födseln, fortfarande (är) marginaliserad, och bortbudgeterad. I forskningen, i medierna och i politiken.”
I Elnaz Baghlanians ”Prologer” formuleras skarpa frågor om arv, privilegier och utanförskap.
Snarare än att förfasas över att förlossningsskildringarna tar över, kan man alltså vända på resonemanget och hävda att det är anmärkningsvärt att så lite skrivits. Människor måste ju förr liksom i dag förundrats och förfasats, att det funnits mängder av skäl att utforska detta smärtsamma mirakel, men att det också funnits samhälleliga och kulturella hinder, långt in i vår tid. Dessa hinder har att göra med kvinnors historiskt sett svaga status i litteraturen (och samhället) – och mäns ointresse för det som klassats som ”kvinnofrågor”. ”Männen verkar inte på samma sätt benägna att ta del av kvinnors erfarenheter. De överger skönlitteraturen när vi kliver in i den”, som Viktoria Hansén påpekar här i UNT (5/12).
Men precis som i fallet metoo kan snöskred uppstå när tabun raseras. De växande mammamanus-travarna på förlagen vittnar inte om ett växande terapibehov utan om att födelsen slagit sig in i litteraturen med en kraft som gör att inget längre hindrar kvinnor (och män) från att skriva om det värsta och det vackraste. Det finns många skäl att glädjas åt det, förlossningspolitiska såväl som litterära.
Maria Törnqvist
Maria Törnqvist är sociolog vid Uppsala universitet. Hennes senaste bok är essäromanen ”Merleaus mamma” (Ellerströms, 2020).