Visionen om det goda livet

Johan Wennströms bok Dygdens glädje är skriven med goda avsikter, men också motsägelsefull, enligt Håkan Lindgren.

2 juli 2012 09:00

I modern svenska finns det tyvärr ingen bra motsvarighet till engelskans ”virtue” eller de grekiska filosofernas ”arete”. I ordboken står det ”dygd”, men det är ingen lyckad översättning. Dygd är ett ord med kissnödigt korsade ben; den som får syn på det associerar genast till gammaldags sexualmoral. En samtida filosof som Martha Nussbaum kan utan problem tala om ”virtues”, djupt påverkad som hon är av Aristoteles tankar om ”arete” – ett begrepp för det bästa inom människan, för de goda egenskaper vi skulle kunna utveckla. Den som börjar tala om dygder på svenska startar däremot i ett underläge – något som Johan Wennström hanterar bra.

Problemet med hans bok är ett annat. Den låter som om den var skriven av en person med två olika viljor inom sig. En Jekyll och en Hyde – och här är det inte doktorn man sympatiserar med. Känslomänniskan Hyde skriver inlevelsefullt om det moderna livets brist på mening, om en utbredd hopplöshet, som om han själv upplevt det, varpå doktorn några sidor senare avfärdar alltihop med en fnysning.

Varför har antalet depressioner ökat dramatiskt de senaste generationerna? ”Vi är inte vana vid att betrakta oss själva som självständiga och kompetenta aktörer annat än i rollen som konsumenter på marknaden, och det är inte konstigt om vi känner oss maktlösa”, börjar Hyde, men Jekyll låter honom inte fullfölja resonemanget. Depressionerna är inte alls en reaktion på ett missförhållande, förklarar doktorn. De är bara ett mode: de beror på att ”konsten och kulturvärlden” föraktar glädje och ”hyllar människans sämsta sidor”. För doktorn är all pseudoprovokativ konst ett större samhällsproblem än att en fjärdedel av alla svenskar säger sig må psykiskt dåligt.

Wennström har blivit intresserad av det som kallas positiv psykologi. Traditionell psykologi, skriver han, ägnar sig bara åt kriser. Om du befinner dig på minus fem kan den hjälpa dig tillbaka upp till noll, medan den positiva psykologin vill ta dig från noll till plus fem. Hyde nyanserar bilden: den positiva psykologin är inte så ny som dess företrädare vill få den att framstå. Den kan lätt slå över i ”en bedräglig lyckoindustri”, varnar han, och påminner läsaren om Barbara Ehrenreichs bok ”Gilla läget: hur allt gick åt helvete med positivt tänkande”. Sedan tar Jekyll över och förklarar att positiva människor är mer produktiva och lever längre.

Wennström räknar upp ett antal dygder som han tycker att vi borde återvända till, som självkontroll, rättrådighet och vishet. Han säger ibland att dygderna ska fördjupa vår inlevelse i andra människor och ibland att de ska ge oss ”högre prestationsförmåga”. Ideal kan gott stå i konflikt med varandra, men Wennströms motsägelser beror snarare på att han inte tänkt färdigt. Om visionen om det goda livet i slutändan bara handlar om prestationer (det vill säga funktioner som gynnar din arbetsgivare) behövs inte en bok som Wennströms. Då kan vi lika gärna ta en prozac och hålla käften.

De sista sidorna i boken är bisarra. Där föreställer sig Wennström att ”individer som har börjat stärka sig själva med hjälp av dygder förenas i en sorts social aktivism.” Han tilltalas av en idé om ”celler” av engagerade personer, förenade i ett nätverk. Det är skrivet med goda avsikter, men om Wennström inte hör att de ord han valt lika gärna kunde beskriva ett medborgargarde som är livsfarligt övertygat om sin egen överlägsenhet är han rätt naiv. Vill man reformera samhället är den sortens naivitet knappast en dygd.

LITTERATUR

Johan Wennström
Dygdens glädje
Atlantis

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!