Storartad sci-fi av Murakami

Nu kommer sista delen i den kultförfattaren Haruki Murakamis 1Q84 på svenska. Ett storverk som lämnar John Sjögren otillfredsställd.

7 november 2011 07:43

När Nietzsche brutalsågade den forna vännen Wagner och dennes svulstiga operaepos om Nibelungens ring var det främst antiintellektualismen han angrep. I stridsskriften Fallet Wagner framför den alltid lika livfullt förbannade filosofen sin nedgörande kritik över den före detta mästaren. Wagner skulle ha valt effekten före tanken, menade Nietzsche, i brist på verklig substans medvetet valt att mystifiera sitt egentligen innehållslösa stoff, hos publiken försökt väcka aningar istället för insikter, ägnat sig åt en ”kurragömmalek bland hundra symboler”.
I dagens mer l’art pour l’art-artade kulturklimat, där det snarare anses fult att hålla sig med alltför tydliga budskap, känns Nietzsches kritik i viss mån föråldrad. Men fortfarande blir den författare eller konstnär som, vilket det så nedvärderande brukar kallas, ägnar sig åt ”effektsökeri” förpassad till populärkulturens mindre fina domäner.

Haruki Murakami är en författare som gjort den halvkvädna antydningen och den väckta aningen till en utpräglad stil. Nietzsche skulle med all säkerhet ha avskytt honom. Murakami har dock på något underligt vis lyckats behålla sin plats på den finlitterära parnassen, ständigt omhuldad på kultursidorna och inte sällan rent av Nobelpristippad. Denna räddning har skett genom att man försökt förhöja hans underhållningslitteratur till ett slags filosofiska gestaltningar om tidens och verklighetens natur. I själva verket är Murakamis berättelser, ofta med inslag av fantasy och sci-fi, rent innehållsmässigt inte mycket mer filosofiskt djuplodande än något av, säg, J K Rowling. Skillnaden ligger i formen. Murakamis storhet består i att han berättar sina fantasihistorier osedvanligt raffinerat.

Nu kommer så den efterlängtade tredje och avslutande delen i Murakamis magnum opus 1Q84 på svenska. Jätteverket om hur Aomame och Tengo i jakten på en återförening förirrar sig in i det till 1984 parallella året 1Q84. En värld där det svävar två månar på himlen, de mystiska little people väver luftpuppor och logikens lagar inte längre gäller.
I de två första delarna, vilka jag i hänförd fascination och glupsk hunger slukade, lade Murakami ut så många trådar, lät läsaren ana så många olösta mysterier, att det var svårt att föreställa sig att han någonsin skulle kunna väva samman allt och ge svaren mysterierna.

När Murakami nu i sista delen nödgas reda ut den härva han i de två första delarna själv trasslat samman märks det att han tvingats lägga band på sina allra mest utsvävande fantasier. Fokus ligger helt enkelt på att få storyn att gå ihop. Resultatet har blivit den rent kompositionsmässigt mest sammanhållna av de tre böckerna men som också, kanske just därför, saknar lite av sina föregångares känsla av magi.
Men Murakamis säregna förmåga att fånga läsaren är fortfarande intakt. Och det är den magin som alltjämt imponerar mest. För det är smått obegripligt hur han gör det. Berättelsen lunkar på i sin makliga takt, ändå kan man inte sluta läsa. Murakami har den där unika, närmast auktoritära, kvalitén: När han talar lyssnar man. Så man förlåter honom gärna att han inte riktigt bryr sig om att följa upp alla spår i denna vindlande romansvit som väl ändå, trots dess brister, måste kallas ett storverk.

Ändå kan jag inte låta bli att känna en viss, kan man kalla det nietzscheansk, otillfredsställelse när jag slår igen den sista boken.
Väckta aningar, tänker jag. Men inga insikter.

Litteratur
Haruki Murakami
1Q84, Tredje boken
Översättning: Vibeke Emond
Norstedts

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!
John Sjögren