Stor vinstchans för Anyurus nya

Johannes Anyurus nya bok om det postkoloniala Uganda och det ogästvänliga Sverige är en fullträff, konstaterar Magnus Dahlerus.

12 november 2012 07:56

Johannes Anyurus böcker har lovordats sedan debuten med diktsamlingen Det är bara gudarna som är nya (2003). Med rätta! Anyuru är en författare med ett poetiskt språk och en vilja att berätta. Det blir tydligt i den nya boken: berättandet växer sig här starkare än tidigare. Det är en välbalanserad fullträff, som pendlar mellan spänning och djup.

Den stora behållningen är den sammansatta huvudperson som Anyuru kallar P. I honom söker bokens jag sitt ursprung. P växer upp i Uganda, under svåra förhållanden. Han drömmer om att flyga, och lyckas påbörja en stridspilotutbildning för Ugandas räkning i Grekland. När Amin gör sin kupp är han nästan klar. Men P vill inte kriga, inte för Amin. Han deserterar.

Men viljan att flyga är så stark att P tar sig tillbaka till Zambia, där han fått jobbet att flyga besprutningsplan. Det leder till att han fängslas och förhörs. Ingen vill tro att en stridspilot skulle nöja sig med ett så enkelt jobb eller att en afrikan som lämnat kontinenten frivilligt återvänder. Anyuru lägger ner mycket arbete i förhören. Det är genom dem läsaren får lära känna P. I förhören vrider och vänder Anyuru på P:s berättelser om sig själv. I dem bygger han upp karaktärens ambivalens och tvekan, rotlöshet och livsvilja. Och så småningom sammanlänkar han jaget och P. Berättelsen uppstår när P:s liv går mot sitt naturliga slut. Det är rent berättat och poetiskt på samma gång.

Det handlar om två ensamma män som har svårt att hitta sin plats i världen. Någon annan har tagit makten över deras lott - ett politiskt skeende som påverkar hela världen. De är utsatta, om än på vitt skilda sätt. De är överlevare. De är drömmare. P säger: "Jag vill inte bli inblandad i politik" mitt i Ugandakrisen och jaget säger "Jag vill inte komma ur historien utan ur livet." De är två solitärer som vill skapa sina egna liv, utan tidigare generationers ok att bära, och barndomens hårdhet. Och just den drömmande känslan gestaltar Anyuru mycket varsamt och med stor fingertoppskänsla. I detta uppstår det ljuv litteratur. Och det är överväldigande. En storm kom från paradiset är en självklar nominering till Augustpriset, med stor vinstchans.

Det finns risk att boken kommer att läsas för mycket som en berättelse av en andra generationens nysvensk. Förvisso är det tydligt uttalat att Anyuru berättar om sin far, som kom till Sverige någon gång i slutet av 1970-talet.

Författaren avvänder autenticitet som en stark lockelse. Men man ska därför inte underskatta Anyuru som författare. Den nya boken är framför allt en berättelse om ödesdigra beslut, överlevnad och vägen dit.

Det postkoloniala Uganda och det ogästvänliga Sverige sätter ut ramarna för den här berättelsen. Det ger den förvisso ett intressant sammanhang. Men den rädsla som den jagade känner är universell. Anyuru kan konsten att berätta vad det är att vara människa. Och det har han drivit långt i den nya boken.

LITTERATUR

Johannes Anyuru
En storm kom från paradiset
Norstedts

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!
Magnus Dahlerus