Psykologiskt trovärdigt mörker

I dag kommer Jo Nesbøs nya bok om Harry Hole. Björn G Stenberg läser om samhällets mörkare sidor.

25 januari 2012 09:02

Norske succéförfattaren Jo Nesbø skulle ju ekonomiskt ha kunnat sluta för länge sedan. Hans böcker har sålt i miljonupplagor och översatts till många språk. Hans intäkter från boken, och filmen, Huvudjägarna klarar väl räntorna ett tag till bara de, trots att filmen inte var så lyckad. Nu ska ju Martin Scorsese filma hans mest framgångsrika thriller också, Snömannen.

Det har alltid funnits ett religiöst drag i succéförfattaren Jo Nesbøs spänningsromaner: med honom själv som Gud Fader, huvudpersonen Harry Hole som ett slags Jesusfigur som offras för de övrigas salighet. Den helige Ande, ja, möjligen Holes stora kärlek Rakel då.

I denna den nionde boken om den avdankade polismannen Harry Hole kallas denne tillbaka till Oslo från den självvalda exilen i Hongkong: Rakels son Oleg, Holes styvson om man så vill, är anklagad för mord ...

Hole kan inte tro att det är sant och inleder sin egen undersökning, vid sidan av och ofta i motsättning mot Oslopolisen, inte minst i konflikt med hans gamla fiende Mikael Bellman, hänsynslös streberpolis. På vägen retar Hole upp hela drogmaffian i huvudstaden, särskilt de som säljer den nya innedrogen fiolin, en mindre dödsframkallande men än starkare beroendeframkallande drog.

Nesbø skriver som vanligt effektivt och fantasifullt. Här använder han sig av två olika plan: den övergripande berättaren och ett slags inre monolog från en av de inblandade, oklart vem fram till slutet. Som alla goda deckarförfattare lägger han ut olika lösa spår som lurar läsaren in i det sista, även om det inte brukar vara den viktigaste sidan i hans thrillers

Även de gånger man kan gissa tidigt i berättelsen spelar det mycket liten roll. Nesbøs största tillgång är människoskildringen. Där har han en starkt genomträngande psykologisk skärpa. Det gäller förstås särskilt huvudpersonen. Harry Hole fortsätter att kämpa mot sitt alkoholbegär och kunde därmed vara en av arketyperna i den nordiska deckarfaunan. Skillnaden är väl mest att när han släpper taget sjunker han hur lågt som helst och när han är fri från begäret kämpar han emot allt han kan. Han har förstås relationsproblem - en annan schablon i genren - men de sidorna skildras psykologiskt trovärdigt.

Viktigast är hans rättvisepatos och lojaliteten mot sin ”familj”. Han kan gå hur långt som helst i kampen för att skydda dem, och löser gärna några andra brott på vägen. Visst blir Hole på många sätt en övermänniska trots all sin existentiella skröplighet men det får man ta på genrens villkor. Det är ju som i så många liknande spänningsromaner mycket centrerat på huvudpersonen och vissa brott och problem är helt relaterade till honom.

Det är lätt att försöka hitta beröringspunkter med Henrik Ibsens på sin tid så kontroversiella pjäs Gengångere men det är inte mycket, mest författarens uppdrag att ”debattera problem och att se samhället såsom det är”. Gengångare här är mest Hole själv som kommer tillbaka. Men ett närgånget skärskådande av samhällets mörkare sidor är det utan vidare.

Litteratur

Jo Nesbø

Gengångare

Översättning Per Olaisen

Piratförlaget

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!
Björn G Stenberg