Poesin trendfri men inte helt fri

– Det som är så uppfriskande med kinesisk litteratur, säger Göran Sommardal, är att det inte finns några trender.

2 september 2011 12:00

I Sverige blir tre papparomaner en trend, fortsätter Göran Sommardal men i Kina existerar så många sorters poesi samtidigt. De regionala skillnaderna är enorma, och det finns en associationskatalog som är otroligt stor, man kan anspela på något som skrevs för 2 500 år sedan. I ett sådant land går litteraturen inte att sammanfatta.

Detta märks på den grupp av kinesiska poeter som just nu är på Sverigebesök: det är inga representanter för den samtida kinesiska litteraturen som är här, utan fyra individuella författare, inbördes mycket olika. I onsdags gjorde de en uppläsning på Författarförbundet i Stockholm, introducerade och tolkade av Kinakännaren Sommardal och den svensk-kinesiske poeten Li Li.

Jag fastnar för några rader i en dikt av Lai Er:
”Bakom tiden,
bakom allt som svinner bort.
Det är den avgrund som
förtrollar mig mest,
den som fjädern glider
         ovanpå.”

Många kinesiska författare publicerar sig på nätet i långt högre grad än i Sverige, inte minst poeter. Lai Er har grundat Poemlife.com, en av Kinas största poesisajter, där både etablerade och amatörer skriver och kommenterar.

Hon slår bestämt ifrån sig påståendet att internet skulle försämra folks språk. Användarvillkoren (lästa genom Google translate) ger dock en påminnelse om de villkor den kinesiska litteraturen lever under: texter som ”undergräver den nationella enigheten” tillåts inte.

Huang Lihai läser upp en dikt full av känsliga, exakta landskapsbeskrivningar av ett slag som inte är obekant för svenska läsare. Han är redaktör för tidskriften Poesi och människor och har nyligen tilldelat Tranströmer ett kinesiskt litteraturpris. Kinesisk poesi påminner faktiskt ofta om svensk, tillägger Li Li. Man ska vara behärskad, antyda, undvika de stora gesterna.

He Zhuangnings dikt är däremot full av urbana intryck, ord som ”blues”, ”punk” och drastiska bilder. Hon läser mycket lite för att bevara sin egenart, säger hon. I stället lyssnar hon på rocktexter. Lai Er vill heller inte ingå i den tradition Li Li beskrev: hon uppskattar den chilenske författaren Pablo Neruda för att han ”har ett bra flöde”. Kinesisk poesi är ofta för hämmad, tycker hon.

Samtalet kommer in på vilka influenser som påverkat dem och Li Zhangang, som läst upp en undergångsdikt färgad av tsunamikatastrofen, berättar att inflödet av översatt litteratur har varit mycket ryckigt i Kina. När han växte upp hade kranen för rysk litteratur öppnats, och i hans kinesiska hörs plötsligt de välkända namnen Achmatova, Tsvetajeva och Pasternak.

Men den som växte upp bara några år senare fick helt andra litterära intryck, och det gör att folk med några få års åldersskillnad kan tillhöra olika poesigenerationer.
– Vad är den största svårigheten i ditt arbete, frågar jag He Zhuangning.

– Att övervinna mig själv, så att jag kan utveckla mitt skrivande längre.

Om jag ändå ska våga mig på en sammanfattning efter några timmar i de fyra poeternas sällskap är det att den kinesiska litteraturen verkar ha genomgått samma utveckling som hos oss: från poeter som företrädde en hel nation eller en generations erfarenheter till poesi som individuellt projekt.

Men vänta, det är inte slut än! De som dröjt sig kvar ser att Li Zhangang, utan att säga någonting, breder ut ett tunt pappersark över bordet och gör i ordning tusch och penslar. Han samlar sig som inför en idrottsprestation, står med armarna lyfta från sidorna och andas koncentrerat med sänkt huvud.

Sedan greppar han penseln och fyller arket, lika stort som bordsskivan, med skrivtecken på några ögonblick. Med brutna, knyckiga rörelser skriver han ett citat ur Boken om tao (200-talet f Kr) och avslutar med en röd stämpel. Kinesisk kalligrafi är en upplevelse.

Därefter kommer lådvinet fram i köket, kinesiska och svenska författare skålar med varandra. Lai Er fotar hela gruppen med sin kameramobil. Bilden skickas runt bordet och vi får veta att den redan ligger ute på Kinas motsvarighet till Twitter; hela resan bloggas. I den växlingen, från tusenårig kalligrafi till Twitter, anar man något av spännvidden i modern kinesisk kultur. Båda företeelserna existerar samtidigt och båda är lika självklara.

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!