Poesi för en liten grupp

Magnus Dahlerus har läst tre svåra nyutgivna diktsamlingar och reflekterar över den svenska samtidspoesin.

18 januari 2011 10:32

Många diktsamlingar kräver att läsaren närmar sig dem likt en forskare. Det är inte ovanligt att man måste läsa om texterna 4-5 gånger för att man ska ”förstå” dem. Jag har bläddrat i tre nya diktsamlingar en tid nu och blivit uttråkad och förvirrad.
 
Den första av dem är Emil Boss
. Han är lättviktaren av de tre: när den här typen av poesi kommer ut på större förlag är den mer
lättillgänglig. Hans samling tycks vara något slags ny arbetarlitteratur. Just här svävar begreppet alienation förbi, vilket går att utläsa av titeln. Tungviktarna i det här gardet finns i mindre förlags stall.  Anna-Maria Ytterbom är Leif Holmstrands pseudonym. Samlingen är en salig blandning av sammanpressade ord och absurditeter. Den tredje, Johannes Heldén, lånar en term från fysiken till titeln Entropi som förenklat betyder oordning. Hos Heldén handlar det om att naturen tar över staden (oordning) och ur det uppstår en ny ordning. Mycket svår poesi för ovana lyrikläsare. 

Ett problem är det tekniska ämnesval som de tre väljer. Dessutom finns det ofta en oredovisad kontext som dikterna kommenterar.  Jag misstänker att det har att göra med att man är rädd för kommunikation. I bästa fall har man problematiserat begreppet kommunikation, man anser att det finns en snedvriden maktstruktur i att poeten talar om för läsaren hur världen är. Demokratiskt ställer man skribenten och läsaren på samma nivå. Men det känns mer som att man måste vara ytterst insatt i konstnärens teoretiska diskussion än som ett uttryck för demokrati.

Det går förstås inte att dra alla konstiga och svåra diktsamlingar över en kam. Ibland är komplikationen befogad. Det kan då handla om att man tydligt ser det sammanhang som lyriken arbetar med. Ibland kan det röra sig om att orden framkallar starka bilder och känslor. Det är när jag måste arbeta som något slags lyrikdetektiv och försöka spåra varenda tänkbar ledtråd som jag börjar undra varför jag ska presenteras ett nästan oläsbart material. Visst finns det en poäng att skriva oläsbar poesi. Men när det kommer för många sådana diktsamlingar försvinner den poängen.

Det är förstås så att det i ett lyrikklimat där det finns, säg, femtio tydliga poeter, också finns plats för en handfull poeter vars material är mycket svårläst. Men den andra ytterligheten är en tid då poesin som helhet är svår och betyder mycket lite - och blir en angelägenhet för en liten krets människor. 
Reaktionen mot det svåra heter nu Poetry slam, en företeelse som funnits relativt kort tid i Sverige, 15 år. Problemet med den är att den inte ännu, i någon stor grad släppts in på kultursidor och i stipendiesammanhang. Den har ännu inte utvecklats, generellt talat har den inte mognat.
 Det finns i dag en stor, latent lyrikhungrig publik. Trycket är stort på poeter som Kristina Lugn och Bruno K. Öijer. Det finns plats för fler. 

Det vanskliga i resonemanget om obegriplighet är förstås att det inte går att generalisera. De tre diktsamlingar som jag här utgår från är av olika begriplighetsgrad. Men jag efterlyser en poesi som vågar ta i livet, en som vågar vara tydlig, vågar kommunicera – speciellt när jag får för mycket av den här typen av dikt på mitt bord. Då önskar jag en ny poesi.

Emil Boss
vad avlägsna vi ser ut man kan knappt tro det är vi
Albert Bonniers Fölrag
 
Anna-Maria Ytterbom
Vad de andra visste
OEI editör
 
Johannes Heldén
Entropi
OEI editör

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!