Nietzsche hade inte heller så roligt

När Nietzsche hyllar livsglädjen gör han det ur den svages position – därmed har de unga arga män som älskar honom totalt missförstått honom, menar Håkan Lindgren.

4 juli 2011 08:25

”Har de fria andarna rätt, så har de ofria fel, oavsett om de förra kommit fram till sanningen av omoral och de senare av moral hållit fast vid en osanning.”

Nietzsche, ur Mänskligt, alltförmänskligt.

De arga unga män som gjort Nietzsche till sin älsklingsfilosof har totalt missförstått honom, skrev Matt Feeney i en artikel på Slate.com (”Angry nerds”, 14 januari) efter att Nietzscheläsaren Jared Lee Loughner dödat sex personer, i sitt försök att skjuta arizonapolitikern Gabrielle Giffords.

Jag har bara kommit halvvägs genom Mänskligt, alltförmänskligt, men vågar påstå att ingen filosof är mer omedelbart intellektuellt stimulerande än Nietzsche när han är på sitt bästa aforismhumör.

Efter Nietzsches mentala sammanbrott 1889 vårdades han av sin syster, Elisabeth Förster, som tog kontroll över hans kvarlåtenskap och gjorde sitt bästa för att förvandla honom till en våldsförhärligande nationalfilosof åt nazismen. Hon hade gott om tid att göra det: han dog år 1900; hon levde till 1935. Mer om detta kan man till exempel läsa i en artikel av Jenny Diski, ”It wasn’t him, it was her” i London review of books (25 september 2003; kortlänk: is.gd/nietzsche).

Att systern klippte och klistrade ihop boken Der Wille zur Macht (Viljan till makt) av anteckningar valda ur sitt sammanhang är nu allmänt känt bland akademiker.

Men, skriver Fredrika Spindler, när Nietzsche efter andra världskriget togs till nåder av den filosofiska världen, skedde det på ett sätt som inte gav full rättvisa åt hans tänkande.

Man gör honom lite harmlösare än han är, betraktar honom enbart som en antimetafysisk eller kunskapsteoretisk filosof, och bortser från det politiska hos honom, skriver hon i Nietzsche – kropp, konst, kunskap, som utkom i höstas (den andra i en serie om tre filosofer: Spinoza utkom 2009 och hennes tredje ska handla om Deleuze).

Vad vill hon själv göra med honom? Det blir en aning oklart, tycker jag. I hennes bok befinner man sig inte uppe i den höga, kyliga bergsluft som Nietzsche skryter med att bara han – och hans läsare – tål, utan i seminarierummets dämpade, återanvända luft.

En filosof som uttrycker sig så drastiskt, och samtidigt med sådan precision, är förstås inte lätt att skriva om. Det gäller ju att hitta en angreppsvinkel som gör att man kan säga något mer om hans texter än de själva redan har sagt – med oöverträffad uttrycksfullhet. ”Tron på vår kropp är mer fundamental än tron på vår själ”, skriver han, och har därmed underminerat idén om båda: själen blir lättviktigare än kroppen, men vårt förhållande till kroppen blir heller inte mer än en tro.

Detta utvecklar hon till ”kroppen måste utgöra grunden till vår frågeställning, och inte en steril betraktelse av idéns eller tankens förmåga att överensstämma med en suprasensibel och avlägsen värld” – men vad har vi vunnit på det?

Som jag uppfattar honom är Nietzsches filosofi inte ett system utan en attityd. En attityd som handlar om att fullt ut våga erkänna konsekvenserna av det man redan har tänkt – och framförallt om att säga emot. Att säga emot för att bevara sin självständighet och för att befria sig från alla medelmåttiga konventioner.

När den dominerande samtida filosofin idealiserade intellektet gjorde Nietzsche tvärtemot: ”Sitta så lite som möjligt; inte skänka tilltro till någon tanke som inte fötts i det fria och under fri rörelse – i vilken inte även musklerna firar en fest.”

Sådana uttalanden gör att Spindler vill beskriva Nietzsche som en kroppslighetens filosof. Men om samtiden hade sagt ”kropp” hade Nietzsche förmodligen sagt ”själ”. Själv hade Nietzsche inte någon övermänniskokropp. Han var ofta sjuklig, skriver Spindler, och här tror jag att hon är något viktigare på spåren. När han hyllade livsglädjen gjorde han det inte ur den överlägsnes position, utan ur den svages.

Det gör också att hans uttalanden om ressentimentet får en helt annan bakgrund. ”Ressentiment” är Nietzsches uttryck för något som vi har kommit att tala allt mer om på senare år: nuförtiden säger vi ”passivt aggressiv” eller ”kränkt”.

Vill man nödvändigtvis ha en aktuell ingång för att läsa honom i dag tror jag man hittar den här: i förhållande till vår egen tids ressentiment.

Men när man läser honom gäller det att minnas den känsla för nyansering och mångsidighet som kommer till uttryck genom hans texter, även om han i varje enskild formulering uttrycker sig kategoriskt. Inget kunde vara mer ressentimentsfyllt än vår tids populistiska längtan efter starka kollektiva identiteter.

Nietzsche var själv en person som riskerade att frätas upp av ressentiment, visar Spindler.

Och han hade tillräckligt mycket självinsikt för att förstå att befrielsen inte ligger i den omöjliga upprättelse som den kränkte fantiserar om, utan i att tillägna sig en helt annan sorts livskänsla: att vända ut och in på sig själv som en handske och börja bejaka i stället för att förneka, agera i stället för att reagera. Vilket förstås är lätt sagt.

Spindlers bok lyfter i det sista, korta kapitlet. Där skriver hon plötsligt mycket friare, och börjar själv filosofera om varför minus alltid vinner över plus, varför negativismen så ofta anses bevisa att det är fel på livsglädjen – och så sällan tvärtom.

Litteratur

Fredrika Spindler
Nietzsche. Kropp, konst, kunskap
Glänta produktion

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!