Murveln Charles Dickens

Staffan Bergsten är inte helt överens med Jan Myrdal, som står för urvalet i en bok som presenterar tidningsmannen Charles Dickens.

13 oktober 2011 09:07

Vardagsord är det uttryck som närmast svarar mot engelskans ”household words” använt som titel på en tidskrift som Charles Dickens gav ut på 1850-talet. 38 år gammal var han vid starten, och stod då mitt i sin omfattande produktion av romaner. Att kalla honom tidskriftens redaktör vore inte helt korrekt På första sidan står det ”conducted by”, anförd av, Charles Dickens. Hans namn är det enda som genom alla åren nämns fast en stor skara skribenter medverkade och stillatigande fann sig i att få sina texter redigerade efter anförarens stilidéer.
Upplägget visade sig lyckosamt, för upphovsmannens del. Tidskriften, som utkom med ett nummer i veckan, vann snabbt stor spridning och inbringade en vacker slant. Så var det också ekonomiska motiv som låg bakom företaget. Dickens hade tröttnat på att förläggarna av hans romaner tog en stor del av nettot på dem, nu ville han ha full utdelning för egen del. Hans namn hade redan blivit stort nog för att medarbetarna skulle acceptera anonymiteten.

Innehållet i Vardagsord fördelade sig i varje nummer på tre huvudgrupper: skönlitterära bidrag som noveller och dikter; populärvetenskapliga och allmänt orienterande artiklar; samt granskning av sociala missförhållanden i samtidens England och dess imperium. Ett nyutkommet urval i tyvärr ganska trubbig översättning omfattar närmare 600 sidor och spänner över hela det decennium tidskriften kom ut. Men det inskränker sig nästan helt till den tredje gruppens sociala kritik – utan att det tendensiösa i urvalet alls framgår i bokens annars sakrika inledning.

Förklaringen är enkel: ansvarig för urvalet är Jan Myrdal. Han gör vad han kan för att suggerera fram en ensidig bild av Dickens som social reformator. Myrdal gör också stort nummer av att bidragen genomgående är anonyma och citerar ett uttalande av Karl Marx som hävdar ”att anonymitet tillhör tidningspressens själva väsen”, det vill säga som socialt och politiskt verkande kraft i samhället. I själva verket var Dickens krav på medarbetarnas namnlöshet ekonomiskt betingat. De fick en slant per artikel medan han själv tog hand om den med åren avsevärda vinsten.

Om än ensidigt rymmer Myrdals urval åtskilligt av stort intresse. Så här låter det när Vardagsord dundrar mot den brittiska äktenskapslagstiftningen: ”När kvinnan gifter sig dör hon. Hon överlämnas för att bli begraven i sin makes armar eller dunkad och slagen ned i graven av hans armar. Inte bara hon själv, utan varje aning av egendom hon äger lämnas över till hennes herre [- - -]. I lagens vetgiriga ögon (som inte ser henne, men ser hennes naturliga och förvärvade rättigheter klart nog för att beröva henne dem) kan inte en kvinna – som en förbrytare – ha eller hålla ett jota av någonting som har något värde. Till och med kläderna hon bär vid altaret, utsmyckningen som hennes vänner har prytt henne med, ringen som brudgummen låtsas ge henne tillhör honom från den stunden och framåt.” Och så vidare. Här hemma skulle Almqvists Sara Videbeck applåderat.

Men Dickens synfält var ingalunda insulärt brittiskt. Hennes majestät Victorias imperium närmade sig sin största utsträckning och över Indien härskade hon via en vicekung. Men det var ett ofta grymt och blodigt regemente. I flera artiklar i Vardagsord skildras övergrepp mot de upproriska indiska soldaterna och utsugningen av lantbefolkningen. Ett bidrag med titeln ”Himalayklubben” satiriserar den engelska kolonialöverklassens dagdrivarliv .
Dickens var inte någon gentleman, framhåller Myrdal med all rätt. Han kom från samhällets lägre skikt och förblev livet igenom solidarisk med de fattiga, samtidigt som han skapade sig själv en förmögenhet. Men det skedde genom eget hårt arbete, inte med ärvda medel. Adelsfolk saknas i stort sett i hans romaner, de rika som förekommer där tillhör medelklassen.

Men även de får sina fiskar varma i Vardagsord. Fabriksägare som motsätter sig arbetsskyddslagstiftning hängs ut och vid bomullsspinnerierna i Lancarshire bedrivs ren ”häxkonst”. Högre utbildning är ett annat återkommande ämne. Dickens egen skolgång var fragmentarisk och han kom inte ens i närheten av ett universitet. Och inte upplevde han det som någon förlust. Om Oxford heter det: ”Det har intill den dag som i dag är fortsatt att vara likadant som för 400 år sedan. Förutom den tveksamma tukten av liv och uppförandesätt som man kan få inom dess murar är det fortfarande inget mer än en jättelik teologisk skola.”
Så fortsätter kritiken på område efter område i samhället, konkret, målande och skoningslöst. Nyttig och samtidigt rolig läsning som varmt rekommenderas.

LITTERATUR

Charles Dickens
Vardagsord
Urval Jan Myrdal
översättning Lasse Lindström
Leopard förlag.

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!