Minnets typografi

Uppsalaförfattaren Danny Wattins "Herr Isakowitz skatt" är en viktig bok som för minnet av Förintelsen vidare, skriver Marta Ronne.

16 april 2014 15:59

Journalisten och författaren Danny Wattins ”Herr Isakowitz skatt” är både en släkthistoria och en berättelse om att resa. Wattin färdas tillbaka i tiden i sina efterforskningar om sina judiska mor- och farföräldrars liv som flyktingar undan Förintelsen. Genom åren har han lyckats samla in en del berättelser om de olika släktingarnas uppväxt i tjugo- och trettiotalets Tyskland. Här finns historier där livet före kriget framstår i en närmast sagolik dager, något som bland annat får mig att tänka på Miriam Akavias självbiografiska Krakowskildring "My Own Vineyard". Wattins släkt berättar om en välbärgad medelklasstillvaro i Berlin och annorstädes, om unga liv fulla av möjligheter och framtidsplaner; kort och gott en trygg värld som brutalt raserades när nazisterna kom till makten.

Där finns också livsöden som inte går att klä i ord. Wattins farfar Erwin talar aldrig om kriget. Om Erwins far, köpmannen Hermann Isakowitz berättas bara att han ska ha grävt ner en skatt på sin tomt i tyska Marienwerder, idag polska Kwidzy?. Tonen i Wattins bok är dock långtifrån mörk. Det här är nämligen också en personlig resa tillbaka till hans egen uppväxt som ett svenskt-judiskt medelklassbarn. Hans släkt i de olika Stockholmsförorterna skildras med kärleksfull distans.

Bokens handling utgörs av en resa. Wattin, hans son och hans far åker på ”skattjakt” i Hermann Isakowitz spår. Här följer en humorfylld berättelse om att vara svensk turist i Polen och om alla våra klassiska fördomar om landet. Minnet av platsen där familjen Isakowitz hus en gång stod är den symboliska skatt som herrarna Wattin tar med sig hem. Synd att resan slutar i Kwidzy? i stället för att fortsätta vidare till de många platser i Polen där judisk historia och kultur är ett levande arv.

Att på ett konstnärligt sätt försöka hantera det förflutna handlar enligt Zygmunt Bauman om ett slags ”återvinning” av såväl individuella som kollektiva minnen. För mig stämmer det väl med formeln för Wattins berättelse. Den är ett utmärkt exempel på att minnet ofta har en tydlig topografi. Platser är nämligen lika viktiga här som förflyttning. Nutid och dåtid vävs samman i hans funderingar. Den rappa och självironiska humorn samspelar väl med den känslosamma och allvarliga tonen.

Vi sägs leva i minnets och åminnelsens epok. Å andra sidan håller andra världskriget alltmer på att bli till populärkulturella berättelser om slagfält och politiska allianser. Desto fler böcker som Wattins behövs för att föra minnet av Förintelsen vidare.

Litteratur

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!
Marta Ronne