Makten, härligheten och pengarna

Antonio Gibellis essä om Berlusconis drift med demokratin är näst intill oumbärlig för förståelsen av det moderna Italien, skriver Rasmus Landström.

26 september 2011 11:21

I vintras kom en märkligt förbigången bok som hette Postdemokrati. Den var skriven av den brittiska statsvetaren Colin Crouch och beskrev den sjuka som drabbat New Labour-regeringen i Storbritannien.
Crouch hade under 30 år observerat hur ett överlappande nätverk av konsulter, rådgivare och lobbyister som arbetade för storföretag samlades runt New Labour-regeringen. Resultatet blev förödande. När näringslivet smälte samman med politikerkåren ledde det till urholkade partiprogram och en rörelse mot konsensuspolitik, medborgarna reducerades till passiva deltagare och ordet ?demokrati? blev synonymt med avreglerad kapitalism (en modell som man gärna exporterade utomlands).

Fenomenet kallade Crouch för "postdemokrati", ett begrepp som inte var synonymt med ?odemokratiskt?, men där politikens energi gick tillbaka till krafter som härskade i fördemokratisk tid. Där små, slutna eliter använde politiken till att skaffa sig privilegier.
När jag läser Antonio Gibellis nyutkomna essä Berlusconi och den auktoritära demokratin kommer jag gång på gång att tänka på Crouchs bok. Gibelli använder visserligen inte själv begreppet "postdemokrati" (inte heller det vedertagna "demokratur") men det fenomen han beskriver är näst intill identiskt. Berlusconi, Italiens ?maktbulimiker? och mediemogul nummer ett, har sedan han blev premiärminister gjort allt för att urholka de demokratiska institutionerna. Gång på gång har han stiftat om lagar för att undfly korruptionsdomar, adlat advokater till parlamentariker och näst intill tiodubblat sina tillgångar sedan han valdes. Dessutom har han skapat ett nytt slags språk, som Gibelli beskriver som ?antipolitiskt?, där partiledarens hedonistiska privatliv ställts i?centrum på bekostnad av det politiska programmet.

När jag läser Gibellis essä är det första jag slås av hur välskriven den är. Här saknas helt de slarviga jämförelserna mellan Mussolini och Berlusconi som man så ofta ser i dagstidningarna. Gibelli skriver med en stil som är närmast kliniskt befriad från generaliseringar och för detta ska även Viveka Holm ha en eloge, som gjort en noggrann översättning.
Det andra jag slås av är hur vidsynt Gibelli är i sin politiska analys: genom historiska snapshots från mutskandalen i Milano under 90-talet, partisystemets fall, och den alltmera utbredda antikommunismen förklarar Gibelli hur Berlusconi kunde få ett sådant genomslag.
På så sätt beskrivs presidenten inte bara som en enskild politisk aktör utan som ett fenomen, och det är här bokens styrka ligger. Det Gibelli beskriver är nämligen inte hur ett specifikt totalitärt system uppstår utan en totalitär mentalitet. Ett klimat där politik och reklam inte blandas samman utan där reklamen blir själva formen för det politiska.

Ja, Berlusconi och den auktoritära demokratin är verkligen en mörk liten bok, skriven av en av samtidens vassaste historiker. För den som vill förstå Italien är den fullkomligt oumbärlig. Boken är visserligen skriven 2009, före splittringen av Berlusconis parti och de folkliga resningarna mot premiärministern, men boken är försedd med ett nyskrivet efterord. Där är Gibelli pessimistisk. Oppositionen är visserligen utbredd, men fortfarande alldeles för orkeslös och risken finns att Berlusconi så till den grad trasat sönder det parlamentariska systemet att han vid sin avgång bara kommer att ersättas med en ny furste. Det är en tragisk slutsats i en tid då Italien dessutom tycks stå vid randen av ekonomisk konkurs.

LITTERATUR
Antonio Gibelli
Berlusconi och den auktoritära demokratin
Översättning av?Viveka Holm
Astor förlag

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!
Rasmus Landström