Mad Max möter Aniara

Uppföljaren till den ryska succén Metro 2033 har äntligen kommit på svenska. John Sjögren läser en ovanligt suggestiv dystopi.

23 november 2011 12:01

Dmitrij Gluchovskijs dystopiska framtidsroman Metro 2033 ville från början inget förlag ge ut. Först efter egen publicering på nätet växte så sakteliga Gluchovskijs mardrömsskildring och blev med tiden en kommersiell framgång av proportioner där kritikerklyschan monumental för en gång skull känns som en adekvat beskrivning. Fenomenet har sedan bara vuxit och Gluchovskij har låtit projektet genomgå ett slags intermedial korsbefruktning med internetsajter, litterära spinoffs och dataspel. I den populärlitterära världen är det ju inte fult att vilja tjäna pengar.

I Metro 2033 skildrar Gluchovskij ett postapokalyptiskt samhälle som efter det stora kärnvapenkriget vuxit fram i Moskvas enorma och mytomspunna tunnelbanesystem. Moskvas metro är nämligen, vilket är helt sant, försedd med hermetiska dörrar och fungerar således också som en jättelik bunker. Scenariot är alltså inte helt främmande; om atombomben föll skulle verkligen de som råkade befinna sig i tunnelbanan faktiskt överleva.

Hos överlevarna har det längs de sedan länge obrukbara stationerna uppstått små samhällen, minicivilisationer där olika ideologier råder. Här finns kommunister, kapitalister, religiösa extremister. Gluchovskij låter sin underjordiska värld bli en grotesk spegling av vår egen värld. En del har velat läsa romanen som en allegorisk skildring av det moderna Ryssland. Det är nog en aningen välvillig tolkning. Visst korresponderar Gluchovskijs sci-fi, som väl all litteratur oundvikligen gör, med det samhälle den sprungit ur. Men går man på symboljakt i Gluchovskijs tunnelbana kommer man hem relativt tomhänt. De muterade monstren är nog inget annat än just muterade monster.

I uppföljaren Metro 2034, som nu kommer på svenska, har dessutom beskrivningarna av de underjordiska ideologiska fraktionerna fått stå tillbaka för en mer renodlad och rak spänningshistoria. Det är en fristående fortsättning som går att läsa utan att ha läst den första boken. Det handlar om Homeros som, vilket namnet antyder, är en historie- och mytmakare i den avsides belägna stationen Sevastopolskaja. Homeros ger sig tillsammans med den deformerade och mystiska Hunter ut på uppdrag i de mörka tunnlarna där de, förutom den unga hjältinnan Sasja, också konfronteras med dödliga virus, asätare och demoner.

Metro 2034 är, för att använda en sliten dikotomi, en lyckad förening av högt och lågt. Som en blandning av Mad Max och Aniara, tänker jag flera gånger under läsningen. Gluchovskijs människor rör sig precis som i Martinsons rymdskepp hopplöst instängda i en jättelik sarkofag, utelämnade åt mörkrets och varandras grymhet. Även om Gluchovskij så klart saknar och inte är intresserad av att skapa det djup och den poetiska skärpa som finns hos den finlitterära Martinson så är Metro 2034 ändå ett ovanligt suggestivt och betydelsemättat stycke splatterlitteratur. Hyfsat spännande är det också.

Litteratur

Metro 2034
Dimitrij Gluchovskij
Översättning: Ola Wallin
Coltso

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!