Lill-Stalins folk

I "Putins folk" har Kalle Kniivilä fått Rysslands tysta majoritet att tala. Håkan Lindgren läser en reportagebok som inte når riktigt ända fram.

30 april 2014 09:55

"Putins folk" är ett rysslandsreportage som är så färskt att annekteringen av Krim i februari nämns på första sidan. Efter Krim steg förtroendet för Putin till 80 procent. Putin har varit Rysslands populäraste politiker i alla opinionsmätningar sedan han fick makten 1999, skriver Kalle Kniivilä. Han har rest runt i landet för att försöka förstå varför så många ryssar stöder Lill-Stalin. Förlåt, Putin menar jag. Kniivilä är en erfaren rysslandsskribent, journalist vid Sydsvenska dagbladet (man kan också läsa honom på bloggen Glasnost.se).

Några fanatiska putinanhängare har han inte hittat. ”Precis som i Sverige bryr (sig) de flesta i Ryssland inte så mycket om politiken, så länge de tycker att samhället fungerar och livet blir bättre, eller i alla fall inte sämre”, lyder hans budskap. Att ryssarna är nöjda med Putin beror på oljepriset, menar Kniivilä, en tes som upprepas så ofta att det ser ut som om kapitlen har varit separata artiklar innan de slagits ihop till bok.

Medan Gorbatjov och Jeltsin satt vid makten halverades priset på Rysslands viktigaste exportvara – oljan. De ryssar som Kniivilä träffar berättar om de svåra åren när ekonomin kollapsade och några löner inte betalades ut. De övergick till byteshandel för att få mat på bordet. Under Putin har världsmarknadspriset på olja stigit och många har det nu materiellt bättre än någonsin efter Sovjetunionens fall. Ett ord som återkommer i alla samtal är ”stabilitet”. Den höjda levnadsstandarden antas vara Putins förtjänst. I själva verket är situationen långt ifrån stabil eftersom landet är beroende av en enda råvara.

Wilkinsons och Picketts "Jämlikhetsanden" (2010) är förhoppningsvis inte helt bortglömd än. De visade att allt, från hälsa till det mellanmänskliga förtroendet, är sämre i ett land med korrupta institutioner och stora skillnader mellan fattiga och rika. Kniiviläs bok ger en inblick i ett sådant samhälle. Brist på utbildning och information kommer aldrig att få någon att säga ”jag vet för lite”. Istället blir folk ännu säkrare på sina fördomar. De konspirationsteorier som sprids av regimens TV bemöter ryssarna med sina egna hemgjorda konspirationsteorier. ”Att vara cynisk på gränsen till paranoid är nästan normalläge i politiska diskussioner”, skriver Kniivilä.

Putins lag mot ”homosexuell propaganda” beskriver Kniivilä som ”ett inrikespolitiskt snilledrag”. Syftet är inte främst att göra livet svårare för homosexuella utan att få folk att associera oppositionen med homosexualitet, för att slå en kil mellan den regimkritiska minoriteten och den traditionellt tänkande majoriteten.

I "Tiden second hand" – ett storverk om ryssarnas liv före och efter Sovjetunionens fall – låter Svetlana Aleksijevitj sina intervjupersoner prata sida efter sida tills de når ner till sina personliga smärtpunkter. Tills det hörs att deras världsbild består av heliga men helt oförenliga känslomässiga lojaliteter. Jag begär inte att Kniivilä ska upprepa hennes bedrift, men jag skulle vilja att han nådde lite längre. Att han stannade kvar en stund istället för att resa vidare, att han ställde ytterligare några följdfrågor, gjorde några djupare iakttagelser.

Om Ryssland drabbas av en ny oljekris sitter det antagligen i Putins ryggmärg att skylla på utlandet – och erbjuda sitt folk ett patriotiskt litet krig som känslomässig kompensation. Ingen tror att han tänker lämna sin post. Som Eduard, en av hans anhängare, säger: ”Vad gäller Putin så tror jag inte att han har uppfyllt sin potential ännu.”

Litteratur

Kalle Kniivilä?

Putins folk

Atlas

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!
Håkan Lindgren