Det är definitivt inget nytt med kvinnliga deckare, som journalister, poliser eller privatspanare. Redan Agatha Christie hade sin Miss Marple som löste fallen. Maria Lang lät sin hjältinna Puck börja redan 1949. På 50-talet hade vi Annalisa Ericson som tillsammans med Karl-Arne Holmsten var ett mondänt deckarpar på film. Nutida svenska författare som Camilla Läckberg (Erika Falck), Anna Jansson (Maria Wern), Helen Tursten (Irene Huss), Åsa Larsson (Rebecka Martinsson), ja, listan kan göras lång, har alla kvinnor i förgrunden.
Om schablonen för den manliga deckaren (polis, privatsnok eller journalist) är en smått alkoholiserad, lite neddekad, relationsstörd man som är hängiven sitt jobb så är den lite annorlunda för kvinnorna. De är betydligt mer ordningsamma, kan också ha svårt med relationer men har oftare familj och blir mer frekvent förälskade. Vardagen tar större plats i deras liv, inte minst när det gäller förhållandet till barnen. De har också oftare barn i offerrollen. Problemen är större med att få till den perfekta figuren, eller rättare sagt de lider mer om det inte funkar. Leif G W:s huvudperson Bäckström skulle bara skratta.
Lika hängivna sitt uppdrag är de hur som helst. Lösta brott ligger på hundra procent här också. Förstås. Det gör de också i ett antal nya deckare, alla skrivna just av kvinnor, svenska eller inte.
Ninni Schulman fortsätter i ”Svara om du hör mig” att inkännande och spännande skildra den värmländska småstaden och landsbygden genom journalisten Magdalena Hansson och polisen Petra Wilander. Den senare är på plats när ett jaktmord sker. Kristina Appelqvist introducerar litteraturforskaren Helena Waller i sin debut ”Minns mig som en ängel”, med klar smak av Maria Lang, helt okej men inte märkvärdig.
Kriminalkommissarie Helena Mobacke är en mer mogen kvinna än vanligt, dock långt från Miss Marple. I Johanna Mos ”Vänd om och var stilla” försvåras arbetet av interna stridigheter när en serie mord ska utredas. Bra personskildring ger extra plus. Polisen Maria Wern, gestaltad av Eva Röse, har blivit en känd figur på film. Anna Jansson fortsätter skickligt i ”Skymningen barfotabarn” att skildra Gotland, denna gång med gripande barnperspektiv.
Med den galopperande bostadsmarknaden i Uppsala är Sofie Sarenbrants tredje bok om kriminalinspektören Emma Sköld intressant. I romanen ”Visning pågår” sker ett mord i direkt samband med en villavisning. Mycket om knepiga relationer och en hygglig spänningsdeckare som helhet.
Naturligtvis vimlar det av kvinnliga författare och deckare även utomlands. Robert Galbraith (vadå, jo, det är pseudonym för Harry Potters ”mamma” J K Rowling) startar en ny serie med huvudpersonen Cormoran Strike, som förvisso är en småbutter men mångbottnad man, men hans medhjälpare, den förslagna sekreteraren Robin Ellacott (kvinna), är nog så viktig. Det smakar och doftar som en blandning av Agatha Christie och Harry Potter utan magi om ”Gökens rop” som ska utspelas i nutid men som känns 40-tal. Det lär bli fler böcker. Lite kokett och onödigt att gömma sig bakom en manlig pseudonym kan jag tycka.
Det är svårt också att tänka sig Elisabeth Georges romaner utan rustika Barbara Havers som ett komplement till Thomas Lynleys snobbiga lord. Senaste ”En ond liten handling” är dock inte Georges bästa, alldeles för omfångsrik och ett ständigt snobbande med italienska fraser som inte översätts. Och även här är det brott i direkt anknytning till huvudpersonerna det gäller.
Ann Cleeves skriver pusseldeckare som direkt anknyter till traditionen från Christie. Hennes socialt missanpassade hjältinna, kommissarie Vera Stanhope, är en intressant bekantskap, så även i nya ”Glasverandan” där hon löser mord på presumtiva deckarförfattare på kurs. Intelligent som vanligt.
Danskarna är liksom svenskar, britter och norrmän ett deckarintresserat folk och det kommer mycket bra därifrån. Sara Blaedel är ett pålitligt namn och hon fortsätter med inspektör Louise Brick i den åttonde boken, ”Dödsstigen”. Här blandas mordgåtor, asatro och skräckromantik i vardaglig blandning. Skickligt och underhållande.
Alex Morrow (också det en kvinna) är den hängivna och skickliga polisen i skotska Denise Minas spänningsromaner. Nyaste ”Red Road” utspelas som vanligt i Glasgow. Skarpsynt skärskådar författaren samhällets strukturer även denna gång, och man känner verkligen med Morrow i kamp mot det mesta och de flesta, inte minst sin grovt kriminelle bror.
En annan höjdare är S J Bolton som med tredje boken med kriminalaren Lacey Flint i centrum gör ännu en både spännande och gripande roman. Det handlar om Barney, en ung pojke som tvingats se mycket han inte borde ha sett. Synnerligen välskrivet och träffsäkert. Uppsalaparet Lilian och Karl G Fredriksson har som vanligt gjort en bra översättning.
Lyndsay Faye gjorde stor succé med boken ”New Yorks gudar” härom året. Nu kommer uppföljaren ”Tiga är guld” och utspelas också den i samma stad, tiden är 1846 och immigranter strömmar in till USA, frivilligt eller som slavar. Kampen mellan anhängare och motståndare till slaveriet är hätsk och dödlig, och inverkar en hel del på utgången här i denna fascinerande och myllrande berättelse om ond bråd död. Intressant dessutom för den som är intresserad av historia.
Eftersom det var i Norge som det här med påskekrim startade avslutar jag med en liten psykologiskt intrikat pärla. Karin Fossum har skrivit många bra romaner om kommissarie Konrad Sejer och ”Carmen och döden” är inget undantag. Ett litet barn hittas drunknat och en mycket svår utredning startar. Plågsamt många gånger att läsa om den sorg och vanmakt som det handlar om, men Fossum lotsar oss igenom med sin precisa och inkännande prosa.