I minnet kan vad som helst hända

Torgny Lindgren är en motsträvig biografiförfattare, men till slut träder bilderna fram. John Sjögren drabbas av en både uppsluppen och smärtsam läsupplevelse – har Lindgren någonsin skrivit så bra som nu?

3 oktober 2010 11:00

I Pölsan, en av Torgny Lindgrens allra utsöktaste romaner, berättas om en över hundra år gammal notisskrivare som från skrivpulpeten på ålderdomshemmet diktar en otrolig och till synes oändlig notis om den nazistiska krigsförbrytaren Martin Bormanns resor genom det inre av Västerbotten, på jakt efter den ultimata och fulländade pölsan. En berättelse som den åldrade notisskrivaren påstår sig skriva ur minnet. När en av hemmets sköterskor frågar honom hur han kan minnas allt detta svarar han anspråkslöst och sanningsenligt: ”Fantasin är mitt minne.”

Den meningen skulle kunna stå i eldskrift över Lindgrens nya bok, den självbiografiska memoarboken Minnen. Ty här handlar det lika mycket om fantasterier som om regelrätta minnen, mer om gestaltande litteratur än om redovisande biografi. Allting skrivet av en författare som gjort lögnen till en livshållning.

Nej, som biografiförfattare är Lindgren, åtminstone till en början, både motsträvig och trotsig. Hela första delen av boken består av en rad övertalningskampanjer från förläggare som genom åren försökt få författaren att teckna sina minnen. Omöjligt, menar Lindgren, eftersom han helt enkelt saknar minnen. ”Snart ett halvt sekel har jag försörjt mig på mina inbillningar”, säger han till en av alla sina utbytbara förläggare. ”Att nu börja kalla dem för minnen vore pinsamt.” Skrivandet har för Lindgren aldrig gällt något så simpelt som sanningen utan alltid haft en djupare och mycket större uppgift; ”att fylla tomrummen i medvetandet”.
Men en memoarbok blev det alltså ändå till slut. Och snart rullar den skraltiga gamla filmprojektor som Lindgren liknar sitt minne vid igång, bild för bild, minne för minne. Bilderna har ingen logisk struktur och följer heller inget kronologiskt schema. Varje kapitel är istället utformad som en egen fristående novell. Någon sammanhängande roman kan ju livet aldrig vara, på sin höjd en hyggligt ordnad
novellsamling.

Här avhandlas dock allt det som den traditionella självbiografin förväntas täcka: barndomen, relationen till föräldrarna, spännande möten, framgångar och motgångar i karriären, den första fyllan. Alltmedan bakgrunden till några av Lindgrens kändaste romaner, såsom Ormens väg på hälleberget och Dorés Bibel, träder fram.
Men läsaren gör nog ändå bäst i att betrakta dessa minnen som litteratur och ingenting annat. De är skrivna på den fabulerande prosa som den vane Lindgrenläsaren vid det här laget lärt känna väl. Den som är någorlunda bevandrad i Lindgrens värld vet också att i stort sett vad som helst kan hända. Minnen är inget undantag. Det gör ingen skillnad att genren för tillfället råkar heta självbiografi eller memoar. Fantasin känner inga genregränser.
Här finns exempelvis ett osannolikt möte med den nysvenska rörelsens grundare Per Engdahl (med tanke på årets valutgång återigen skrämmande aktuell) samt en uppenbart fabricerad episod med spionen Stig Wennerström. För, som författaren försvarar sig, ”tillvaron i sig har ingen plats för realism”.
Ju längre boken fortskrider blir det dock tydligt att det i själva verket inte alls är minnena, utan skrivandet i sig, som utgör bokens egentliga ämne. Skrivandet som livsuppgift, som en metod att forma ett begripligt livsöde.

Och frågan är om Lindgren någonsin just skrivit så bra som i Minnen. Det verkar som om han bara blir en bättre och bättre stilist med åren. Här finns partier så formfulländade att de mest liknar poesi, hela tiden ekande av den ironiska ton som blivit Lindgrens adelsmärke. En ironi som påminner om den hos ironiska mästare som Robert Musil eller Thomas Mann. Den senare en författare som visat sig vara en mystiskt sammanbindande kraft i Lindgrens liv.     
Lindgren faller således till slut villigt in i rollen som sin egen biografiker. Minnen är faktiskt något av det uppsluppnaste han skrivit. Det var länge sedan jag skrattade så gott under en läsning.
Samtidigt är Minnen något av det mest vemodiga författaren åstadkommit. Under textens lätt syrliga ironier vilar hela tiden en tung sorg. En sorg över alltings flyktighet, över tidens gång, och i förlängningen döden, som tillsist gör alla strävanden och minnen till en fåfänglighetens ironi. Det är den där blandningen av fantasifull frejdighet och vackert vemod som gör Lindgrens memoarer verkligt drabbande, till en både rasande rolig och ömmande smärtsam läsning, som gör Minnen till en bok att minnas.

Litteratur
Minnen
Torgny Lindgren
Norstedts

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!