Henning Mankell i snällaste laget

Danska författaren Kirsten Jacobsen har intervjuat Henning Mankell till en bok, men har tyvärr inte insisterat på de djupare svaren, tycker Daniel Åberg.

22 maj 2012 09:01

För två år sedan lyckades den danska journalisten och författaren Kirsten Jacobsen, som tidigare bland annat skrivit en biografi om Lars von Trier, övertala Henning Mankell att få göra en intervjubok med honom trots att han tidigare varit skeptisk till liknande projekt. Mankell om Mankell gavs ut i Danmark i höstas, och kommer nu i svensk översättning av Inge Knutsson. Den danska originalutgåvan har undertiteln ”Kurt Wallander og verdens tillstand”, och kommen en fjärdedel i läsningen undrar jag om den inte borde ha behållits, boken verkar uteslutande kretsa kring Henning Mankells berömda kommissarie och mitt ursprungliga intresse för boken sjunker sakteliga.

Som tur är byter dock Jacobsen strax därefter spår och riktar in sig mer på Mankells person, övriga författarskap och teaterliv. När detta sker blir Mankell om Mankell oftast riktigt intressant. För hur viktiga böckerna om Kurt Wallander än varit för framväxten av det svenska deckarundret, känns de inte som det mest intressanta med Henning Mankell i dag, det har trots allt gått nästan 15 år sedan han avslutade den ursprungliga sviten om åtta böcker om kriminalkommissarien i Ystad.

Samtidigt är Wallanderdeckarna så klart en viktig del i pusslet Mankell, inte minst för att de färgar bilden av hans författar skap så tydligt. Som förebild till den flodvåg av deckare som sköljt över Sverige det senaste decenniet sorteras Mankell lätt in i ett fack han kanske inte passar i och får ett sämre rykte än han förtjänar. Det visar sig inte minst i den del av boken som handlar om Mankells uppväxt i Sveg och hans relation till orten i dag, hur de styrande i kommunen närmast motvilligt verkar ha accepterat honom som stadens store son och gått med på att inrätta ett kulturcentrum i hans namn.

Kirsten Jacobsen lyckas i sin bok skildra Henning Mankell som den världsförfattare han är. Han har sålt 40 miljoner böcker och verkar ständigt vara på väg till en litteratur- eller teaterfestival i ett avlägset land. Hon tecknar honom som en person med ett närmast furiöst socialt patos, benhård i sina politiska övertygelser och inte helt lätt att ha att göra med. Vid deras första möte hamnar Jacobsen snett genom att meddela att hon är rätt ointresserad av att skildra teaterhalvan av Mankells liv. Han reser ragg och läxar upp henne – teatern fyller en långt viktigare funktion än litteraturen i de delar av världen där analfabetismen är utbredd, förklarar han. 
  
Jacobsen verkar därefter foga sig, hennes skildring av Mankells engagemang för den afrikanska kontinenten i allmänhet och hans arbete som teaterledare i Mocambiques huvudstad Maputo i synnerhet hör till bokens höjdpunkter.
Det jag saknar i Mankell om Mankell är baksidan av att brinna så som Henning Mankell verkar göra. Jacobsen ställer visserligen flera frågor om vad han offrat och ångrat i sitt liv, men hans svar blir aldrig särskilt djuplodande och hon envisas för sällan. Det är kanske orättvist, men jag får ibland känslan att hon är så nöjd med att ha fått Mankell att ställa upp, att hon ogärna hamnar i onåd hos honom.

Litteratur

Mankell om Mankell

Kirsten Jacobsen

Översättning Inge Knutsson

Leopard Förlag

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!
Daniel Åberg