Miira Ă€r arg. Arg pĂ„ segregationen, arg pĂ„ att hon mĂ„ste gĂ„ i en finsktalande âfinneballeklassâ trots att hon Ă€r född i Sverige, arg pĂ„ att killarna tafsar, arg pĂ„ att hon blivit tilldelad en sĂ„ uppenbart pissig plats i tillvaron, arg pĂ„ nĂ€stan allt.
Ilskan kĂ€nns fullstĂ€ndigt naturlig nĂ€r jag lĂ€ser Ingenbarnsland. Debuterande Eija Hetekivi Olssons skildring av en uppvĂ€xt i de fattiga Göteborgsförorterna GĂ„rdsten och Bergsjön i en finsktalande familj pĂ„ 1980-talet Ă€r inte unik nĂ€r det kommer till berĂ€ttelsen â men oj sĂ„ vĂ€l hon lyckas gestalta den.
Miira har inga förutsÀttningar för att lyckas, inget talar för att hon ska lyckas göra sig fri frÄn de bojor som samhÀllet satt pÄ henne redan frÄn början, men oj vad hon tÀnker kÀmpa för att visa att de har fel. Fuckyou-fingret som hon gÄng pÄ gÄng riktar mot överheten Àr sÄ befriande kaxigt att det Àr omöjligt att inte svepas med och heja pÄ henne. Hon skaver, gör livet svÄrt för sina förÀldrar, sÀtter sig konstant pÄ tvÀren i skolan, vÀgrar att rÀtta in sig i ledet och Àr inte ofta sjÀlv sin vÀrsta fiende. Ingen ska fÄ sÀtta sig pÄ henne, kosta vad det kosta vill.
Samtidigt som min lĂ€sning av Miiras vedermödor gör mig upprymd eftersom hon framstĂ„r som sĂ„ rakryggad och levande, gör Ingenbarnsland mig bedrövad. Boken mĂ„ utspela sig för 25 Ă„r sedan men inget tyder pĂ„ att nĂ„got egentligen har förĂ€ndrats. Tiotusentals barn vĂ€xer Ă€ven i dag upp i Sverige insorterade i fack frĂ„n födseln, mallade frĂ„n start till att bli pundare, socialfall eller möjligen diskare, restaurangbitrĂ€de, lokalvĂ„rdare, lagerarbetare eller barnskötare â de fem förifyllda val Miira har att vĂ€lja pĂ„ nĂ€r hon ska fylla i en blankett för att göra praktik i Ă„rskurs Ă„tta.
Hur pass sjÀlvbiografisk Eija Hetekivi Olssons roman Àr vet jag inte, men insidesfliken skvallrar om en uppvÀxt som bÄde geografiskt och ÄldersmÀssigt stÀmmer överens med Miiras. Hon grÀver alltsÄ dÀr hon stÄr eller Ätminstone har stÄtt och det mÀrks i skildringen, detaljerna kÀnns autentiska och realismen Àr hög. Samtidigt Àr sprÄket utmanande, Miira fÄr skÀll av sin svenskalÀrare för att hon uppfinner egna ord och inte följer sprÄkreglerna, och Hetekivi Olsson lÄter sig inte heller begrÀnsas av sprÄkets ramar.
Min enda invÀndning Àr att jag ibland tycker mig skönja en vuxen mÀnniska i barnets blick. I en av bokens första scener nÀr Miira fortfarande gÄr pÄ lÄgstadiet ser hon klara mönster i hur olika pojkar och flickor bemöts och ska vara för att passa in, mönster hon inte tÀnker finna sig i och revolterar emot. Gör man det i sÄdan ung Älder, har man den insikten redan vid tio Ärs Älder? Jag hade det absolut inte, för mig kom insikten om samhÀllets skevhet och ojÀmstÀlldhet först lÄngt senare. Men det sÀger kanske mer om mig Àn om Miira och Eija Hetekivi Olsson. Och som sagt, det Àr min enda invÀndning.
Ingenbarnsland Àr en vÀldigt stark debut. Och jag hoppas verkligen att det gick bra för Miira.