Ett långfinger mot vuxenvärlden

Miira är arg. Arg på segregationen, arg på att hon måste gå i en finsktalande ”finneballeklass” trots att hon är född i Sverige, arg på att killarna tafsar, arg på att hon blivit tilldelad en så uppenbart pissig plats i tillvaron, arg på nästan allt.

Ilskan känns fullständigt naturlig när jag läser Ingenbarnsland. Debuterande Eija Hetekivi Olssons skildring av en uppväxt i de fattiga Göteborgsförorterna Gårdsten och Bergsjön i en finsktalande familj på 1980-talet är inte unik när det kommer till berättelsen – men oj så väl hon lyckas gestalta den.

Miira har inga förutsättningar för att lyckas, inget talar för att hon ska lyckas göra sig fri från de bojor som samhället satt på henne redan från början, men oj vad hon tänker kämpa för att visa att de har fel. Fuckyou-fingret som hon gång på gång riktar mot överheten är så befriande kaxigt att det är omöjligt att inte svepas med och heja på henne. Hon skaver, gör livet svårt för sina föräldrar, sätter sig konstant på tvären i skolan, vägrar att rätta in sig i ledet och är inte ofta själv sin värsta fiende. Ingen ska få sätta sig på henne, kosta vad det kosta vill.

Samtidigt som min läsning av Miiras vedermödor gör mig upprymd eftersom hon framstår som så rakryggad och levande, gör Ingenbarnsland mig bedrövad. Boken må utspela sig för 25 år sedan men inget tyder på att något egentligen har förändrats. Tiotusentals barn växer även i dag upp i Sverige insorterade i fack från födseln, mallade från start till att bli pundare, socialfall eller möjligen diskare, restaurangbiträde, lokalvårdare, lagerarbetare eller barnskötare – de fem förifyllda val Miira har att välja på när hon ska fylla i en blankett för att göra praktik i årskurs åtta.

Hur pass självbiografisk Eija Hetekivi Olssons roman är vet jag inte, men insidesfliken skvallrar om en uppväxt som både geografiskt och åldersmässigt stämmer överens med Miiras. Hon gräver alltså där hon står eller åtminstone har stått och det märks i skildringen, detaljerna känns autentiska och realismen är hög. Samtidigt är språket utmanande, Miira får skäll av sin svenskalärare för att hon uppfinner egna ord och inte följer språkreglerna, och Hetekivi Olsson låter sig inte heller begränsas av språkets ramar.

Min enda invändning är att jag ibland tycker mig skönja en vuxen människa i barnets blick. I en av bokens första scener när Miira fortfarande går på lågstadiet ser hon klara mönster i hur olika pojkar och flickor bemöts och ska vara för att passa in, mönster hon inte tänker finna sig i och revolterar emot. Gör man det i sådan ung ålder, har man den insikten redan vid tio års ålder? Jag hade det absolut inte, för mig kom insikten om samhällets skevhet och ojämställdhet först långt senare. Men det säger kanske mer om mig än om Miira och Eija Hetekivi Olsson. Och som sagt, det är min enda invändning.

Ingenbarnsland är en väldigt stark debut. Och jag hoppas verkligen att det gick bra för Miira.