Han börjar i sitt hem i Gamla Uppsala, där godstågen från Gävle hamn på väg till Arlanda flygplats passerar vid klockan fem på morgnarna. Tåget har sjutton tankvagnar, och varje tågset bär med sig 1,4 miljoner liter flygbränsle. Det är bara en droppe i oljehavet. Godståget fungerar som exempel på hur enormt stora kvantiteter olja som används i världen.

Situationen för människor i Östafrika och oljebolagens verksamhet i dessa olika länder är naven i Bengt G. Nilssons ”Oljans pris”. Ärendet är dubbelt: han tar upp de katastrofala konsekvenserna av bolagens produktion samtidigt som han polemiserar mot kritiken av dessa bolag. Dessutom ägnar han mycket kraft åt att bemöta kritik som omfattat honom själv, som rest till Sudan med Lundin Oil. Han är positiv till vad han ser som oljebolagens bidrag till olika afrikanska länder, som att bygga upp infrastruktur, och Nilsson tar upp den ”Lundinbashing” som han menar att svenska journalister ägnat sig åt.

Men han beskriver också ett möte på en resa i södra Sudan han gjorde tillsamman med Ian Lundin, vd för Lundin Oil. Han framhåller att det finns mycket att kritisera bolaget för: ”Framför allt bolagets samröre med stridande parter som gjorde sig skyldiga till fruktansvärda övergrepp på civila.” Så möter de tre tungt beväpnade barnsoldater och han frågar Ian Lundin hur det känns med barnsoldater som bevakar oljefälten. Svaret: ”Bevakar oljefälten är en generalisering. Jag har barn själv och att se barn i den här åldern som bär vapen är väldigt störande.”

Nilsson är inte främmande för att Lundin Oil kan ha gjort sig skyldig till medhjälp till folkrättsbrott. Den som tillför resurser till ett krig kan inte komma ifrån att bli delaktig. Märkligt underbetonat i boken är ett uttalande från tidigare styrelseledamoten Carl Bildt, som under en intervju, angående anklagelserna mot bolaget om folkfördrivning, säger: ”Kriget hade pågått så länge att varje påstående var sant någonstans vid någon tidpunkt.” Men det samsas med utsagor som den här från Nilsson själv: ”Jag tror att ett av Lundin Oils största misstag i södra Sudan var att de inte tillräckligt tydligt demonstrerade för lokalbefolkningen att de tillförde plusvärden till bygden.”

En kritisk släng får de som kritiserat Lundin Oils verksamhet i södra Sudan, eftersom Nilsson menar att få av dem har någon ”genuin omsorg om människorna i södra Sudan, eller en vilja att på djupet förstå de mekanismer som drev kriget”. I boken kommer också den sudanesiske oppositionspolitikern Ghazi Suleiman till tals. Han menar att inkomsterna från oljeverksamheten i Sudan gjorde det möjligt för regeringen att köpa vapen som användes i dödandet av delar av befolkningen. När Nilsson frågar honom om vilket råd han vill ge Lundin Oil och andra oljebolag som är verksamma där säger han att om de fortsätter sin verksamhet blir de en del av diktaturen. Punkt.

Boken hade mått bra av en redaktör som hade plockat bort vad som för läsaren framstår som författarens personliga hangups, som hans irritation på åklagaren Magnus Elving, som tog initiativ till en förundersökning om folkrättsbrott i södra Sudan. Eller hans återkommande försök att rättfärdiga sin journalistiska heder, eftersom han uppfattas som någon som går oljebolagens ärenden. Eller hans framställningar av sig själv genom nere-med-Afrika-resonemang: ”Men jag vill ändå hävda att jag har sett fattigdomen inifrån. Till och med smakat på den.” Då vill jag säga: nej, du kanske har sett den, men smakat har bara den som inte har valet att kunna åka därifrån. Och som inte kan få sin resa betald av ett oljebolag.