Elegi över en förlorad mentalitet

Tony Judts sista böcker är uppgörelser med samtidens övertro på marknaden och pessimistiska framtidsvisioner. Håkan Lindgren har läst en historiker med sympatier hos klassisk socialdemokrati.

14 februari 2011 13:43

Den sista person som hördes tala om historiens framåtskridande på fullt allvar, utan förlägenhet, ironi eller självförebråelser – i alla fall om man får tro Ralf Dahrendorf – var den brittiske socialhistorikern Richard Tawney, och han dog 1962. Vi tror inte längre att det går framåt. Tvärtom, vi tycker att det ser mörkt ut, och vi är övertygade om att det kommer att bli ännu värre.

Tony Judt återberättar Dahrendorfs anekdot i förbigående, men när jag har slagit igen Illa far landet är den det första som återvänder i minnet (som när skivrecensenter nämner obskyra bandnamn i sina recensioner hoppas jag att ni kollar upp sociologen Dahrendorf, jag tänker själv göra det, hans tanke att demokrati inte löser konflikter utan är ett sätt att leva med konflikter är en tråd jag vill fortsätta dra i). Vi saknar inte praktiska problem att oroa oss för – klimatet, den växande fattigdomen, vattenbristen, ni vet redan allt det där – men det som gör alla dessa problem så tröstlösa, det som ger dem en sådan bitter bismak är den stora uppgivenheten som finns bakom dem. Det mest karaktäristiska för vår tid är den utbredda bristen på framtidstro. Vår tid är irriterad, uppgiven och pessimistisk. Vi ser inga alternativ. Judt ville göra något åt det, och därför skrev han Illa far landet innan han dog.
Tony Judt (1948-2010) var en brittisk historiker, känd för Postwar, ett standardverk om Europas historia efter 1945, och för sina artiklar i The New York Review of Books. Han dikterade sina sista två böcker, Illa far landet och Minneshärbärget, medan han låg döende i ALS. Illa far landet är en uppgörelse med det ekonomistiska tänkande som behärskat politik och samhällsliv sedan 80-talet, med tron på marknaden som den enda vägen.

En oreglerad marknad är sin egen värsta fiende, skriver Judt. Gång efter gång råkar den i kris och då duger det plötsligt med statlig inblandning. Som USA:s miljardstöd till bilindustrin för några år sedan, eller det senaste stödet till bankerna, som, skrev John Cassidy i The New Yorker, var så stort att det fick det att se billigt ut att göra något åt klimatförändringarna.
Mot detta ställer Judt det samhälle som byggdes upp efter kriget. I land efter land fanns det, i den generation som upplevt depressionen och de båda världskrigen, en bred konsensus om hur ett gott samhälle skulle byggas – genom offentliga investeringar, långsiktig ansvarsfull planering, och en balans mellan stat och marknad. Det ledde till det som fransmännen kallar ”les trente glorieuses”, de oöverträffade åren 1945–75. Sett i ett perspektiv på tusen eller tio tusen år är det en unik period i historien – aldrig tidigare har välstånd, rättigheter och utbildning varit så jämnt fördelade över hela befolkningen. Naturligtvis var det inget perfekt samhälle, men istället för att förbättra det håller vi på att göra oss av med vad vi uppnått, som om vi vandrade baklänges genom 1900-talet. De rika blir rikare och de lågavlönade allt fattigare och rättslösare: Wal-Marts VD tjänar nu niohundra gånger mer än en genomsnittlig anställd, skriver Judt.
I motsats till välfärdssamhällets arkitekter är dagens politiker för Judt en samling ”pygméer”. Den gamla generationens politiker lyfte samhället ur slummen – vår generations politiker har, vare sig de själva har förstått det eller inte, styrt in samhället på vägen till en framtida slum (och en svensk läsare kan säkert komma på några egna namn att lägga till Judts Thatcher, Blair och Brown).

Judts sympatier ligger hos klassisk socialdemokrati och hos John Keynes – ingen citeras lika ofta och lika beundrande. Ändå blir boken inte ensidig: han är för intelligent för det, och har sett allt för mycket trångsynt ideologisk lojalitet i sitt händelserika liv, på kibbutzer, i östblocket och i den akademiska världen att han inte kan bli likadan själv (och Keynes formulerar sig så aforistiskt och citatvänligt att det är ett nöje att läsa). Judt håller inte tillbaka sin kritik mot den stagnation som välfärdssamhällena fastnade i. Han har heller inte mycket till övers för dagens identitetspolitik. Hur mycket nytta hade förra sekelskiftets underklass haft av en identitetspolitisk vänster? Den hade förmodligen definierat arbetarnas alkoholism som en subtil form av motstånd.

Möjligen kunde man invända att liberalismen saknas i Judts välfärdshistorik (och inte bara i hans). Den klassiska liberalismen var lika progressiv som socialdemokratin, och har sin del i de friheter och rättigheter som vi tillkämpade oss under 1900-talet.
Det viktiga som har gått förlorat är inte bara välfärd, utan en särskild mentalitet, som utgör anden i ett rättvist samhälle. Judt beskriver det som att det samhälleliga förtroendet har gått förlorat. Saknar jag förtroende för att främlingar på gatan, ämbetsmän och medier följer de gemensamma reglerna börjar jag snart strunta i att göra det själv, men utan detta förtroende är inget samhälle möjligt, åtminstone inget fredligt samhälle. Populärkulturen har länge – och lite väl tjänstvilligt, kan man tycka – vant oss vid tanken att leva i en värld utan detta förtroende, en värld där slummens och maffians regler gäller.
Trots Judts kritik mot ekonomismen syns teknokratiska tankegångar även hos honom. När han argumenterar för ett jämlikare samhälle lägger han inte tonvikten på att jämlikhet är rätt, utan på att ojämlika samhällen är ineffektiva: de fylls av konflikter och är sämre även för de bäst ställda, skriver han.
Illa far landet är utmärkt som historik och som lägesbeskrivning, men den har inte särskilt mycket inspiration att erbjuda. Den pekar bakåt, inte framåt. Socialdemokratin behöver en rejäl dos nytt självförtroende, tycker Judt, men han kan inte visa var det skulle komma ifrån.

Minneshärbärget börjar som ett slags fritt associerande memoarer i korta kapitel. Judt skrev den i huvudet på nätterna, när sjukdomen gjorde det omöjligt att sova, memorerade kapitlen med en minnesteknik han utvecklat efter medeltida förebilder, och dikterade dem under dagen. Men snart framträder ett tema. Judt, född 1948, tillhörde en generation, känd som sextiåttorna eller fyrtiotalisterna, som fick det bästa av båda världar: ett gammalt samhälles bildning och ett nytt samhälles friheter. ”Vi befordrades på meriter in i en klass och kultur som var på väg bort och fick uppleva Oxbridge före fallet – som jag måste erkänna att min egen generation sedan den stigit till makt och tjänster bär en stor del av ansvaret för”, skriver han. Hans generation ville avskaffa eliten i jämlikhetens namn, men konsekvensen av den politik som förts har blivit ett betydligt mer segregerat samhälle. Den sociala rörligheten har minskat i Storbritannien och USA, säger Judt: återigen fastnar folk på den nivå de föds till. Han är framförallt kritisk mot försämringen av den offentliga utbildningen. ”Fyrtio år efter sextiotalet finns det inte många lärare kvar med självförtroende (eller utbildning) nog att kasta sig över misslyckade uttryckssätt och förklara exakt varför de hämmar intelligent eftertanke”, skriver han. ”Vi kanske skulle ha hållit fast vid meritokratin”, lyder hans slutomdöme.
Ser man böckerna på lite längre håll kan man säga att de båda, mellan raderna, beskriver två mentaliteter som håller på att gå förlorade, om de inte försvann med 1900-talet: den samvetsgranne, bildade politikern och den lika samvetsgranne, bildade intellektuelle. Det har plötsligt blivit så svårt att beskriva den sortens personligheter, även om man genom Judts böcker förstår hur de var. Jag får på ett oroväckande sätt söka efter adjektiv, som ändå blir meningslösa, som om tidsandan aktivt hindrade oss att tänka i den riktningen. Rada upp ord som ”självkritisk”, ”hederlig”, ”ansvarskännande”, ”idealistisk” … de är redan livlösa, och nästa generation skulle bara läsa en sådan uppräkning och tänka ”Vad var det där för sorts djur? Beskrivningen av dem går ju inte ens ihop.”
Tony Judt var förstås själv en intellektuell av det här slaget. Där ligger också den inspiration inför framtiden som man trots allt kan hämta ur hans böcker: han visar var nivån borde ligga, i politiken liksom i det intellektuella livet.

Litteratur
Tony Judt
Illa far landet
Översättning Lars Ohlsson
Karneval förlag

Tony Judt
Minneshärbärget
Översättning Elisabeth Helms
Karneval förlag

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!