Den hårda ytans värld

Återutgivningen av Harald Ofstads bok Vårt förakt för svaghet kunde inte ligga mer rätt i tiden. Ofstad koncenterar sig på Adolf Hitler, men föraktet för svaghet är utbrett också i vårt nutida samhälle, skriver Håkan Lindgren.

7 maj 2012 09:00

När jag öppnar Vårt förakt för svaghet har jag just läst morgontidningen. Nyhetssidorna är fulla av rättegången mot Breivik. På filmsidan finns en recension av Iron sky, filmen där Jorden invaderas av kitschnazister från månen. En återutgivning av Ofstads bok – vars första svenska översättning kom 1972 – kunde inte ligga mer rätt i tiden, tänker jag.

I populärkulturen har uniformerade nazister blivit ett slags moderna sagoväsen, bredvid orcher och androider, oemotståndligt lockande och löjliga med sin disciplin och sina manér. Det är bara logiskt att de till sist kommer från månen – hur länge har inte filmnazister redan skildrats som rymdvarelser från hakkorsplaneten? Nazisten kan se oskadliggjord ut, han är bara en av de dockor och identiteter vi kan välja att leka med, och samtidigt kan man misstänka att vi har behållit en del av hans tankesätt. Vi använder inte längre samma retorik som nazisterna, men i praktiken ger vi ofta uttryck för liknande värderingar, skriver Ofstad.

Det är ganska tunt med samtida exempel på den tesen i hans bok, men fyrtio år senare är det inte svårt att fylla i de saknade exemplen själv. Vi är omgivna av förakt för svaghet. Besattheten av ”stolthet”, ”respekt” och färdigförpackade identiteter. Inställsamheten inför alla slags vinnare, oavsett vem eller vad de trampat på för att klättra upp. Gangstarappens låttexter. Lättheten med vilken USA började använda tortyr som förhörsmetod. Religiös fundamentalism. Missnöjespartiernas längtan efter en stark nationell identitet. Nyliberala ekonomer som förklarar att varje bransch som går under förtjänar att gå under. Hårdhet, yta och välspelade roller – de mäktiga föraktar svaghet likaväl som de som känner sig maktlösa.

En mini-iakttagelse: vissa saker har förskjutits sedan boken skrevs. För Ofstad är demokrati rationell, han betonar flera gånger nazismens irrationalitet och dess koppling till känslosam tysk romantik. I dag är rationalitet nazistisk och vi ska lita till våra känslor.

Den innersta kärnan i nazismen, menar Ofstad, var varken judehatet eller tysknationalismen utan föraktet mot allt som ansågs vara svaghet. Sina belägg för det påståendet vaskar han fram ur nazisternas egna texter; bokens huvudsakliga källa är Mein Kampf. Han har hittat många tänkvärda och avslöjande citat – det här är en bok där de verkliga godbitarna ofta finns i fotnoterna.

Vid ett tillfälle påstås Hitler ha sagt att det han menar med judar varken är en ras eller en religion – ”juden” är en andlig kategori, ett slags mentalitet, ett samlingsnamn för alla svaga och mindervärdiga karaktärsdrag. Hur är det med ”bög” och ”hora”, de där skällsorden som blivit så populära på senare tid – är de andliga kategorier på samma sätt?

Samtidigt måste man fråga sig: hade nazismen en innersta kärna? I förbifarten skriver Ofstad något insiktsfullt: Hitler använder ord efter den prestige de har. Han ger inte nödvändigtvis uttryck för en sammanhängande ideologi, utan väljer de fraser som för tillfället får honom att känna sig stark – eller som för tillfället har bäst effekt på hans publik. Han kan hylla eviga sanningar eller rå styrka. På ett ställe i Mein Kampf beskriver han sig som ett redskap för guds vilja. Å andra sidan skriver Albert Speer i Memoarer att han hört Hitler säga till sina närmaste att han föraktar kristendomen – en religion för veklingar – och att islam hade passat germanerna bättre, då hade inget kunnat stoppa dem. Kanske förstår man Hitler bäst om man antar att han var lika uppriktig båda gångerna.

I nazismens syn på styrka och svaghet finns det en karaktäristisk dubbelhet som Ofstad inte tar upp. Tyskarna påstods vara överlägsna på alla plan – och samtidigt höll de på att besegras av judarna som var fega, underlägsna och svaga. Det kan låta motsägelsefullt, men är emotionellt logiskt. Att suggerera sina anhängare in i ett tillstånd där de känner sig dels överlägsna, dels hotade är mycket effektivt om man vill bereda vägen för våld och orättvisor.

Anser man att det centrala i nazismen var förakt för svaghet borde det ligga nära till hands att använda sig av psykologi för att förstå den bättre, men det gör inte Ofstad. Han nöjer sig med filosofisk argumentationsanalys, och därför stannar han på ytan av de frågor han rör vid. Varför måste den starke härska över den svage? Jag tror att förklaringen lyder: så att han kan härska över sig själv. Innan du kan misshandla andra måste du först misshandla bort all ”svaghet” ur dig själv.

Ofstad säger att han har velat skriva en bok om vår tids förakt för svaghet, inte nazisternas. Han betonar att förakt för svaghet är något allmänmänskligt, men varför ägnar han då så gott som hela boken åt Mein Kampf? Kunde det inte göra oss bättre på att känna igen och bemöta detta förakt om vi hade fått exempel från fler – gärna oväntade – håll?

Något behov av en bok som lär oss att dra en linje från den ena eller andra företeelsen vi ogillar till nazismen har vi förstås inget behov av – det är vi redan mästare på. Trots mina invändningar tycker jag att Ofstad har gjort något bättre. Med uttrycket ”vårt förakt för svaghet” har han gett oss ett användbart verktyg. Han flyttar fokus från nazisterna till oss själva, och därmed hjälper han oss att släppa de ständiga Hitlerjämförelserna så att vi kan börja gripa oss an vår egen föraktfullhet på ett djupare plan, var den än visar sig, på skolgården eller i världspolitiken.

Litteratur

Harald Ofstad

Vårt förakt för svaghet

Översättning: Cilla Johnson

Karneval förlag

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!