Balanserar elegansen med hot

I Sverige har vi varit dåliga på att uppmärksamma brasilianska författaren Clarice Lispector, tycker Håkan Lindgren, som läst nyutgivna Familjeband.

12 april 2012 09:11

”Hennes försiktighetsåtgärder inskränkte sig till att vara vaksam under den kritiska stunden på eftermiddagen, då lägenheten var tom och ingen längre behövde henne”, skriver Lispector. Meningen är typisk för henne. Där finns både belåtenhet och nervighet, ett ögonblick av stillhet där de båda möts och inte riktigt går att skilja från varandra. Ana, kvinnan i novellen, har bestämt sig för att det går att leva även utan lycka, och när hon gjorde det framträdde en mängd tidigare osynliga personer som fattat samma beslut, och som lever som om det var ett arbete. ”Den där oroliga upphetsningen som hon så ofta hade blandat ihop med outhärdlig lycka” har blivit avlägsen som en överstånden sjukdom.

Novellerna i Familjeband utgår ofta från en lätt överanvänd scen – kvinna framför spegeln, kvinna på spårvagn, en släktmiddag – som man tycker sig känna igen från film. Jag skulle vilja se vad en bra filmrecensent som Kerstin Gezelius hade gjort av den här boken, tänker jag. Därefter söker Lispector efter de nervtrådar som leder fram till scenen – eller därifrån.

Det finns en filmisk detaljskärpa i novellerna: kvinnor med perfekt outgrundliga munnar, lägenheter med anorektiskt smala teakmöbler, hela det tidiga 60-talets papperstunna, en aning drömska dolce vita-elegans. Samma tid som unga stilmedvetna män och kvinnor just nu anstränger sig att efterlikna, eftersom det var då de vuxna senast visste hur de skulle vara eleganta; sedan revs det sönder, detta papperstunna någonting som gjorde elegansen möjlig.

För att elegansen inte ska bli enbart yta behöver den gå på lina över en avgrund. Finns inte avgrunden där blir det just som i Fellinis La dolce vita, en massa scener som aldrig går genom rutan. (Tre år senare gör Fellini nästan exakt samma sak med 8 och plötsligt vidrör han de rätta tonerna – vad är det som gör att den ena filmen fungerar och den andra misslyckas?) Den sortens avgrund är aldrig långt borta i Lispectors noveller. Det krävs inte mycket för att ett litet sår ska punktera Anas tillvaro, synen av en tuggummituggande blind man försätter henne i en underlig sinnesstämning och sedan är det kört. Genom detta lilla sår blöder all mening ut ur hennes liv.

Men här finns en risk. Nu gäller det att novellpersonernas olycka inte skildras lika drömskt och elegant som deras halvt lyckliga normaltillstånd gjorde nyss. I så fall skyddar elegansen mot smärtan och läsaren förblir oengagerad. I början hade jag önskat en direktare, mer oskyddad förtvivlan i hennes noveller. Ändå låter de sig inte avfärdas som en postorderkatalog över olika sorters melankoliska poser. Det som räddar dem är precisionen i Lispectors beskrivningar.

”Hon lyssnade nyfiket och uttråkat” kan hon skriva. Där finns ingen motsägelse: så kan exakthet se ut. Smaka på noggrannheten i ”hård och besegrad och stolt” eller ”fånig, blyg och fri” (den sista beskrivningen gäller en höna som rymt för att slippa bli söndagsmiddag). Det blir aldrig sökt: det är hennes sinne för tillvarons mångsidighet som gör att hon kommer fram till sådana skenbart motsägelsefulla sammanställningar när hon vill sätta ord på sina iakttagelser. Hon är fri från det klichémässiga beskrivande som svenskar, trots all sin ambitiösa naturalism, så ofta fastnar i. Hon är känslig nog att hitta nya, hotfulla djup i alldagliga stämningar eller inom till synes alldagliga personer.

När hon klämmer åt sina personer gör hon det inte genom att utsätta dem för våld, utan genom att skruva upp sin känslighet ännu mer, som i novellen Avbild av en ros, där huvudpersonen utsökt långsamt glider från behaglig tristess till ett återfall i sinnessjukdom (som kanske inte är något annat än överkänslighet för leda). För att ni inte ska tro att det bara handlar om neurotiska hemmafruar vill jag också nämna Den minsta kvinnan i världen, där Lispector på ett övertygande sätt flyger mellan tankarna hos en 45 centimeter lång nyligen upptäckt pygmékvinna och pladdret hos dem som läser om henne i tidningen.

Den brasilianska författaren Clarice Lispector (1920–77) är en person som väcker sina fans beundran. Att träffa henne var som att möta en Marlene Dietrich som skriver som Virginia Woolf, sade hennes amerikanske översättare Gregory Rabassa. I Sverige har vi varit sena med att uppmärksamma henne. Familjeband, utgiven 1960, kom första gången på svenska 1986, för tidigt för den lilla Lispectorboom som började efter millennieskiftet. Sex av de tretton novellerna är nyöversatta när Tranan ger ut boken på nytt.

Litteratur

Clarice Lispector

Familjeband

Översättning: Marianne Eyre, Arne Lundgren och Örjan Sjögren

Bokförlaget Tranan

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!