Birgit Harling är ordförande för föreningen Poesi utan gränser, som står bakom tävlingen med samma namn.
Klockan är halv två i klassrummet på Von Bahrs skola. Ett tiotal trötta niondeklassare sitter utspridda vid bänkarna och på whiteboarden står det ”Dikter”. På dagens lektion i tyska ska eleverna jobba med varsin dikt – med fri vers och minst tio rader. De tre bästa dikterna väljs ut och skickas in till Poesi utan gränser.
Sedan tävlingens start har elever från Uppsalas högstadie- och gymnasieskolor deltagit med dikter på 40 olika språk.
– Vi vill visa på värdet av språkkunskaper och framhäva den språkliga rikedom som finns i Uppsala, säger Birgit Harling, ordförande för föreningen Poesi utan gränser.
Genom att låta alla elever delta på samma scen oavsett språk blir tävlingen också ett slags integrationsprojekt.
– Elever som kommer från ett annat land ser att de kan delta på sitt modersmål vid samma tillfälle som elever som är födda i Sverige, säger hon.
Birgit Harling förklarar att mångfald är ett centralt tema för föreningen. Att låta alla språk samsas på samma scen betonar språkens lika värde och visar att alla språkkunskaper är viktiga resurser. Eleverna låter sig också imponeras och inspireras av sina kamrater, menar hon.
Poesitävlingen går ut på att elever under vissa lektioner jobbar med att skriva poesi. Eleverna kan skriva dikterna på antingen sitt modersmål eller ett främmande språk som de läser i skolan. Finalen äger alltid rum i mars och är utformad som en poetry slam (högläsning på scen). Priserna består av biobiljetter.
Tillbaka till Von Bahrs skola. Grupprummet, som ligger i anslutning till klassrummet, har frostad fönsterfilm och på bordet ligger ett par kvarglömda pennor.
– Det här var roligare än jag förväntat mig, säger Yassin Ismail, förstapristagare i tyska, i årskurs 8, i mars 2024.
När finalfältet är utsett får deltagarna coachning i scenframförande och mikrofonteknik. På finaldagen läser sedan alla upp sina dikter inför publik.
– Första gången var det svårt, men andra gången var det lättare, säger Haris Pehadzic, den enda som skrev dikter på bosniska.
Här sitter ett gäng niondeklassare och skriver dikter på tyska på Von Bahrs skola i Uppsala.
Upplevelsen av finalen beskriver Yassin Ismail och Haris Pehadzic som positiv. De tycker att det var givande att träffa människor från så många olika länder i världen och höra dem läsa dikter på sina hemspråk.
Haris Pehadzic tycker att det var kul att få visa upp sitt språk genom tävlingen. Samtidigt var det en utmaning att skriva på bosniska eftersom han ställde höga krav på sig själv och ville att allt skulle blir rätt. Han och Yassin Ismail är eniga om att tävlingen är ett bra sätt att lära sig språk på.
– När man ska lära sig ett språk måste man ju kunna prata det, och när man står på scen blir det verkligen press att göra allting rätt, säger Yassin Ismail.
Bägge två tror att tävlingen är ett effektivt sätt att vänja sig vid en mångfald av kulturer, något som motverkar fördomar. Men Poesi utan gränser är också ett bra sätt att utmana sig själv. Det blir en bedrift att delta, våga ställa sig på scenen och framföra sin dikt, menar de.
Vad säger ni till yngre elever som tvekar om de ska vara med?
– Bara gör det! Man lär sig jättemycket, säger Yassin Ismail och Haris Pehadzic med en mun.
I projektet Poesi utan gränser får man skriva dikter på vilket språk man vill.