Wera von Essen fick många berömmande recensioner i de stora dagstidningarna för sin debutroman 2018. Dessutom belönades hon med Borås Tidnings prestigefyllda debutantpris. Då var hon en nykomling på den litterära scenen. Frågan är om hon känner att det finns stora förväntningar den här gången? Och om det i så fall är sporrande eller pressande?
– Känslorna varierar väldigt mycket, ungefär som vädret just nu. Det känns pirrigt, jobbigt, kul om vartannat, säger hon dagarna innan boken landar på bokhandelsdiskarna.
Däremot får Wera von Essen vänta ytterligare ett par veckor innan recensionerna kommer.
Efter lanseringen av "En debutants dagbok" tog det sin tid innan hon åter kunde sätta sig och skriva.
– För att kunna skriva igen behövde jag nog först dö ifrån den jag var när jag skrev "Dagboken". Ofta är jag omedveten om att jag faktiskt börjat skriva igen. Det upptäcker jag först i efterhand. Men det var väldigt kul och lustfyllt att upptäcka att jag verkligen skrev igen. Det finns ju inga garantier för att man ska lyckas fortsätta skriva böcker bara för att man gett ut en bok, säger hon.
Nära Wera von Essen väl kände att hon hade börjat skriva på en ny roman tog det ett år innan hon satte punkt.
Punkt är annars något som hon sätter ganska sällan. Det är en del av hennes stil att stapla satser och sätta punkt en gång per sida ungefär.
Ditt sätt att skriva känns väldigt konsekvent och medvetet. Hur har du hittat fram till din stil?
– Man kan nog säga att den hittade mig. Jag kan inte påstå att jag har några stilistiska förebilder. Däremot läser jag periodvis väldigt mycket samtidigt – romaner, teologisk litteratur, lyrik. Så mina referenser är nog ett hopkok av allt från liturgiska texter till Simone Weil.
"Våld och nära relationer" kretsar kring en ung kvinnas liv i Stockholm. Hon är en flitig resenär på 4:ans buss som för henne till hårdhänta älskare, psykoanalys, kyrkan och hotellet där hon jobbar.
– Det är något speciellt med 4:ans buss. Den är verkligen Stockholms innerstad för mig. Och själva bussresan är intressant. Den innefattar så mycket hårdhet som jag försökt att luckra upp.
Hur mycket av det som händer i romanen bygger på sådant du själv upplevt?
– Jag har funderat mycket på varför vi är så nyfikna på vad som är verkligt och vad som är fiktion. Det är kanske naturligt att ställa sådana frågor i ett fiktivt samhällsklimat som präglas av medier, bilder och skenbilder. En författare som vill nå fram till sin verklighet måste fiktionalisera och estetisera. I den mån jag skriver om egna erfarenheter så har jag bearbetat dem för att de ska passa in i romanformen.
Wera von Essen är uppväxt i Salsta, ett par mil norr om Uppsala. När hon var 16 och började på gymnasiet på Katedralskolan flyttade hon och familjen in till Uppsala, till Svartbäcken närmare bestämt.
– Jag har en varm relation till Uppsala. För mig rymmer staden mycket nostalgi med långa sittningar på Café Linné och Storken. Gymnasieåren på Katte var viktiga för mig med mycket litteratur och läsning. Sedan blev det litteraturvetenskap på universitetet.
Att hon ville bli författare stod klart tidigt.
– Jag hade nog inte kunnat bli något annat. Det har varit på liv och död för mig. Jag har skrivit så länge jag kan minnas. För mig har skrivandet varit som en parallell verklighet, lika verklig som den vanliga.