Anna Maria Lenngren och Jan Fridegård, kanske två lämpliga Upplandsnamn till kanon?
Samtidigt som regeringen vill lansera en nationell kulturkanon slår lärarna larm: barnen har slutat läsa i skolan. När läroplanen är fylld finns ingen tid över för läsning. Inte konstigt att läsfärdigheten dalar.
Men en kanon kan ju vara trevlig ändå.
Kanske är läsningen inte det viktigaste, det är nog själva listan som är viktig. En lista över verk som format vårt land och folk. En lista att gräla om. Eller gäspa åt.
I mitt stilla sinne undrar jag vem som bryr sig om en sådan lista? I mitt eget skrå sysslar vi med sådant varenda dag, kulturjournalister skriver oavbrutet listor, nyupptäcker verk eller stryker verk från listor, med tungt hjärta. Kanon är vårt liv. Men för alla som inte är roade av kulturhistoria, vad ska de med kanon till?
Ska kanon innehålla det som redan är känt och älskat? Eller det som vi borde älska? Hur rättvis ska en nationell kulturkanon vara? Med fasa ser vi att listan får en hemsk slagsida åt Småland och Värmland! Ingen kommer ju undan Astrid Lindgren eller Mobergs "Utvandrarna". Och från Värmland tränger sig Fröding och Selma Lagerlöf före i kön. Men Uppland? Hur ska själva riksäpplet bidra till en nationell kulturkanon?
Öpir ska förstås vara med. Han som ristade några av vikingatidens stiligaste runstenar, varav Uppland har flest. Öpirs korthuggna (!) stil har fördelen att vara lättläst – i översättning. Men efter Öpir? Många stora tänkare har lämnat spår i vår lilla stad, Rudbeck, Swedenborg och Linné. Men till kanon rekommenderar jag Anna Maria Lenngren, född 1754 på Sysslomansgatan. Hon går att läsa än idag, utan lexikon. Hon rimmar så lekande lätt om allvarliga ting; supiga makar, kvinnoförtryck och överhetens arrogans.
I själva verket finns det redan en svensk kanon, ja, flera. Titta i er plånbok, får ni se. Om ni hade haft sedlar i den så finner ni spår av en kanon där. På tjugolappen ler både Astrid och Pippi, men Uppland glimtar till på andra valörer. 200-lappen pryds av Ingmar Bergman och riddaren som spelar schack med döden. Eftersom Ingmars mormor bodde på Trädgårdsgatan och schackpartiet är inspirerat från Täby kyrka så har Uppland en inteckning här. Och en del av femtiolappen är också vår – Evert Taube dansar i Roslagens famn, på den blommande ö.
Ska vi räkna huvudstaden till Uppland? Då är det ju ingen sport längre. Både Bellman och Cornelis ingår i kanon, och en snutt av Carl Jonas Love Almqvist, som hade ett mellanspel i Uppsala. De tre herrarna är för övrigt en påminnelse om att ”god vandel” sannerligen inte är något krav för att hamna i kanon, tvärtom.
Och hur ska vi ha det med Strindberg och Kristina Lugn? En svensk kanon utan deras språkliga energi går jag inte med på – men vilka verk?
Lugn klarar sig nog, men vilken tonåring läser ens Hemsöborna idag? Eller Röda rummet? För att hänga med Arvid Falk i de satiriska svängarna hos ämbetsmän, bokförläggare, välgörenhetsdamer och konsnärsbohemer i 1870-talets Sverige krävs rejäla historiska kunskaper. Och det gäller nog kanon i dess helhet – skolan och folkbildningen måste få mycket större resurser för svenskämnet och historia!
Men Strindberg får allt kämpa sig in i kanon. Det blir den lilla fina novellen ”Ett halvt ark papper”, som vanligt.
Många förträffliga senare författare är också bördiga från Uppland: Jan Fridegård, Stig Dagerman och Elsie Johansson.
Men in i kanon på egna meriter tassar nog bara Pelle Svanslös – redan älskad och känd. Med små medel tecknade Gösta Knutsson en genial parodi på den auktoritära makten och dess eftersägare.
– Vi ska ha kanon, sa Bill.
– Det blir kanon, sa Bull.
– Tig, dumbommar, sa Måns, och slog tassen i bordet.