Till exempel skildrar hon en avslutning i nian med musikklasserna i Universitetets aula, där alla tjejerna i klassen är huvudrollen i filmen "Pretty Woman". De sjunger i stället "Pretty David" som en hyllning till klassläraren David Anstey. Det finns lite om bakgrunden till låten "17 år" med Uppsalakoppling. Veronica Maggio skriver också om det chartrade tåget till releasen i Uppsala för albumet "Satan i gatan".
Här kan du läsa inledningen till första kapitlet i Veronica Maggios bok "Allt är för bra nu":
"EN KULA RULLAR SAKTA
UTFÖR RACKARBERGET
Jag växte upp med min halvbror Federico och mamma Karin på Rackarbergsgatan 40 i
Uppsala. Min halvsyster Ida bodde med sin mamma. Min pappa Sandro bodde ensam inte
långt ifrån oss. Rackarberget bestod till större delen av studentlägenheter och korridorer.
Det var ett stort område med väldigt många gårdar som satt ihop. Man hörde alltid någon
som skrek att maten var klar. Det bodde många barn i husen och vi hade alla ganska
mycket frihet fastän vi var så små. Vi byggde kojor i buskarna, hoppade från dagisbarackens
hustak, busringde på dörrar, plundrade sopcontainrar och drev omkring ostört tills vi
blev tvingade att bryta upp. Vi hade alltid cykelhjälmen på pakethållaren, aldrig på huvudet.
Årets höjdpunkt var Valborg, den stora högtiden i universitetsstaden Uppsala. Då drog
vi runt och stirrade på studenterna tills de gick med på att ge oss sina pantburkar för att
slippa oss. På vintern satt vi ofta i någon av tvättstugorna eller letade efter olåsta förråd
eller gångar mellan husen där det var varmt och lite kusligt. Rackarberget var väl ingen
villaidyll precis men ett väldigt roligt ställe att växa upp på. Det kändes alltid tryggt och det
fanns alltid någon att gå hem till.
Sent på kvällen hände det att mamma tog med mig ut på
en så kallad nattsväng. Det var vårt eget ord. Vårt eget sätt att döda tid. Vi åkte runt i vår
gamla Citroën, utan något mål i sikte. Stan sov och jag låg på rygg i baksätet och träffades
av ljuset från gatlyktorna, en efter en. Jag försökte gissa var vi var utan att se annat än
natthimlen utanför. ”Bara liiite till!” ropade jag när jag märkte att vi var på väg hemåt igen.
Då gjorde vi ett sista stopp på Hydro-macken, köpte choklad och åkte hem. Jag antar
att mamma var rastlös. Ibland gick vi några hus bort och åt pyttipanna på Rackispuben.
Puben såg ut lite som en underjordisk fjällstuga. Det fanns darttavlor, biljardbord och en
liten scen i det största rummet. Där smög jag mig alltid upp i hopp om att någon mikrofon
skulle råka stå på. Det gjorde de sorgligt nog aldrig. Jag provsatt alla barstolar på scenen i
tur och ordning och låtsades sjunga i någon av mikrofonerna. De starka lamporna kändes så varma och inbjudande och gjorde mig blind för resten av rummet. Mustafa som ägde
puben nöp mig i kinderna, tog med mig in i köket och bjöd på glass. Vi hade till och med
mitt födelsedagskalas på puben när jag fyllde sex år. Jag var pirat."