I "Ängeln på Rival" är det värmebölja redan i april och i hela samhället råder en undergångsstämning. I en lägenhet vars enda inredning består av böcker bor Ester, en forskare i litteraturvetenskap som tappat fotfästet i livet. Efter att ha sett profeten Johannes på tv är hon övertygad om att jordens sista dagar är räknade.
Men i stället för att ge upp tänds en gnista i Ester. Hon bestämmer sig för att vägleda alla vilsna själar innan det är för sent och lägger ut en annons. Almanackan blir snabbt fullbokad och hon förlägger verksamheten på kafé Rival på Södermalm i Stockholm.
Johanna Nilsson häller upp mer kaffe ur den blanka lilla kannan. Rival var hennes stammishak under åren hon bodde i Stockholm.
– Tidvis satt jag här dagligen, det är ett perfekt ställe att träffa sina kompisar på och så satt jag ofta här och skrev. Det var naturligt att låta Ester ta plats här också.
Det var under pandemin som berättelsen om Ester, som under romanens gång är övertygad som att hon är en ängel och vingar är på väg att spränga ut ur ryggen, tog form. Och den har inte blivit mindre aktuell under våren.
– Pandemin, klimatförändringarna, kriget med kärnvapenhot. Det är en sådan existentiell nöd nu!
Men trots att apokalypsen är nära i boken är den inte nattsvart, och mycket beror på Johanna Nilssons berättarstil.
– Jag är ganska drastisk, mitt i det nattsvarta finns det något humoristiskt. Det har nog blivit så för att jag ska orka skriva om svåra ämnen. Man kanske inte heller skulle orka läsa annars.
Kring Ester kretsar ett antal andra karaktärer – Christian som överger sina munklöften för att få uppleva köttsliga lustar, Dooa som möter mannen som förstört hennes liv men som nu blir beroende av henne. Och så Johannes, profeten som ser framtiden i en liten flickas ögon. Han bestämmer sig för att leta efter henne, och spåren leder till Uppsala.
– Jag flyttade hem för ungefär tre år sedan efter att ha bott i Stockholm i många år. Jag blir alltid glad när jag kommer till Uppsala, där har jag min grundtrygghet.
I romanen har Christian och Johannes studerat teologi tillsammans i Uppsala. Det har Johanna Nilsson också gjort.
– Särskilt exegetiken tyckte jag om, att få gräva i de bibliska texterna. Det var fascinerade.
Hon växte upp inom frikyrkan och med bibelberättelserna.
Karaktärerna i din bok har bibliska namn, Ester, Johannes, Samuel ...
– Jamen det har de! Det har jag inte tänkt på ... Du ser, det ligger latent hos mig!
Hon har alltid varit fascinerad av undergångsfilmer och när det gäller litteratur är hon inspirerad av både Karin Boyes "Kallocain" och Harry Martinsons "Aniara".
– Verkligheten skrämmer mig, att det finns idioter som kan trycka på kärnvapenknappen. Vi har ett ansvar att finnas för andra och för oss själva. Det gäller att inte ge upp, att fortsätta. Sopsortera, fråga sig vilka politiker man vill ha vid makten.
Hon kastar ett öga ut genom fönstret, Mariatorgets körsbärsträd har slagit ut, vattnet är påfyllt i fontänen inför sommaren och folk strosar runt och äter glass.
– Det är ett väldigt allvarligt läge för jorden, vi håller på att döda planeten. Sen kriget i Ukraina började har klimathotet hamnat längre ner på agendan. I och med kriget gäller det att överleva i stunden, men vi måste tänka framåt.