Stig Dagerman reste för Expressens räkning till Tyskland hösten 1946. Hans tolv reportage från ett land i ruiner gavs sedan ut i boken "Tysk höst". Två år senare var det tänkt att uppföljaren "Fransk vår" skulle utkomma. Så blev det inte.
Efter framgången med "Tysk höst" fick Stig Dagerman i slutet på 1947 ett nytt uppdrag av Expressen. Planen var att han skulle resa till Frankrike och beskriva stämningarna där efter freden. Artiklarna skulle sedan publiceras i en bok med titeln "Fransk vår".
– Men det blev bara fem reportage. Någon bok trycktes aldrig, trots att Dagerman och Norstedts förlag skrivit kontrakt, säger Anna Franklin, vars bok "Fransk vår. Stig Dagermans oskrivna reportage" utkom häromdagen.
Varför kroknade Dagerman?
– Ja, det är ju frågan man ställer sig. Varför upprepade han inte bara succén med "Tysk höst"? Jag tror att det fanns flera orsaker. Dels ifrågasatte han sin lämplighet som journalist, en roll han aldrig riktigt kände sig bekväm med. Dels var förväntningarna från både honom själv och omgivningen väldigt höga.
Anna Franklin tror att Dagerman också var skeptisk till själva grundidén, det vill säga att göra samma sak igen, även om han skulle besöka ett nytt land den här gången.
– Dessutom tror jag att hans bristande språkkunskaper ställde till det. Tyska talade han flytande, men franskan var det sämre ställt med. Det försvårade förstås hans arbete. Hans kontaktnät i Frankrike var inte heller lika bra som det han hade i Tyskland tack vare sin tyska fru Annemarie.
Däremot avvisar Anna Franklin talet om att Dagerman skulle ha drabbats av skrivkramp. Faktum är att han skrev mycket annat under året i Frankrike: pjäsen "Skuggan av Mart" och romanen "Bränt barn", till exempel.
Anna Franklin bygger sin bok på en tre veckor lång Parisresa tidigare i år. Hon besöker samma platser som Dagerman gjorde och vistas i förorten Les Lilas, där Dagerman bodde tillsammans med Annmarie och äldste sonen René.
– Jag har försökt att växelspela med tiden. Mycket av det Dagerman skildrar känns igen i dag, titta bara vårens våldsamma demonstrationer, strejker och husockupationer i Paris. Fast nu är det inte fackföreningar som ligger bakom, utan hårdföra anarkister, som Black bloc.
Flera våldsamma demonstrationer genomfördes i Paris i våras.
Anna Franklin ser fler paralleller mellan det sena 1940-talet och det tidiga 2020-talet. Inte minst det utbredda missnöjet med dyr mat och skenande energipriser, vilket slår mot breda befolkningsgrupper och skapar missnöje.
Hon noterar också skillnader och tar antisemitismen som exempel.
Anna Franklin menar att det efter krigsslutet fanns en skam i Frankrike kring antisemitism och medlöperi, med Vichyregimen som det tydligaste uttrycket. Sådant ville fransmännen helst glömma och trycka undan efter krigsslutet.
– Antisemitismen lever, men när den visar sig reagerar journalister, opinionsbildare och historiker snabbt. Motståndet har blivit tydligare, säger hon.
En faktor som tillkommit sedan Dagermans tid är terrorismen. De senaste åren har Frankrike drabbats hårt av i första hand islamistisk terror. Den har slagit blint men samtidigt ofta varit tydligt riktad mot judar och synagogor.
När det gäller synen på Stig Dagerman i dagens Frankrike anser Anna Franklin att hans författarskap fortfarande är känt och uppskattat, åtminstone i litterära kretsar. Han jämförs ofta med Nobelpristagaren Albert Camus och poeten Arthur Rimbaud.
– Camus ligger nära till hands i och med bägges intresse för existentiella teman. Rimbaud? Ja, en ung, vacker författare som inte heller han blev gammal. Mytbildningen kring dem påminner en hel del om kulten kring James Dean.
René Dagerman (till vänster) delade ut Stig Dagermanpriset till Jean-Marie Gustave Le Clézio vid en ceremoni i Älvkarleby 2008.
En nutida fransk författare som kopplas samman med Dagerman är Jean-Marie Gustave Le Clézio, som belönades med Stig Dagermanpriset och Nobelpriset 2008. Le Clézio har flera gånger berättat om sin beundran för Dagerman och skrivit förord till flera utgåvor av Dagermans verk.
I samband med hundraårsminnet av Dagermans födelse trycks nu nya upplagor av hans böcker i Frankrike, han är föremål för specialnummer i litterära tidskrifter och "Bränt barn" ska sättas upp i en scenversion.
– Alla verk av Dagerman finns faktiskt översatta till franska, alltså även "Fransk vår". Där har de fem reportagen kommit ut i bokform, till skillnad från i Sverige, berättar Anna Franklin.
Hon ser sin bok som ett försök att ge Stig Dagerman ett slags postum upprättelse.
– Både han och omgivningen såg "Fransk vår" som ett misslyckande eftersom boken aldrig fullföljdes. Själv mådde han väldigt dåligt av det och pratade om att åka tillbaka till Frankrike och göra klart jobbet. Men det gjorde han ju aldrig.