Att bli utgiven kändes på något sätt självklart för Pauline Olsson Ghoreishi. ”Jag hade faktiskt räknat med det. Tänk hur mycket tid jag lade ner på att skriva boken. Varför skulle jag har gjort det om jag inte hade trott på det? Det var inte en dröm för mig utan jag tänkte att ’det här ska hända’.
Malmö 2014. Fotbolls-VM tickar på i bakgrunden medan unge Alejandro upplever en sista lycklig sommar innan han plötsligt rycks bort. Hans begravning inleder romanen "Alejandro".
Pauline Olsson Ghoreishi, 26 år, bor i Malmö men är uppvuxen i Knivsta och Uppsala. Hennes egen bakgrund skiljer sig avsevärt från grabbarnas i den roman hon nu debuterar med på Albert Bonniers Förlag. Pauline kommer inte från någon kriminell miljö, hon har inte likt bokens karaktärer haft en gymnasietid med partyknarkande på helgen och vardagar som smetas ihop till ett töcken med weed och benzo.
Däremot har hon gjort en rejäl research.
– Jag läste många artiklar om gängkriminalitet och skjutningar i Malmö och klippte ut textrader som jag tyckte var fina eller talande. Många av artiklarna var skrivna av en journalist som heter Federico Moreno och bor här i Malmö.
Han delade med sig av sin kunskap.
– Jag intervjuade även killar som har sålt droger. En av dem berättade till exempel hur det var när han var beroende av benzo. Jag kände att det var självklart att det skulle hända Alejandro.
Lite orolig är hon för att uppfattas som fejk. Som att hon inte vet vad hon talar om. Samtidigt kan Pauline Olsson Ghoreishi i sin nyfikenhet bidra med nya perspektiv.
– Som barn var jag en ganska blyg person. Jag tyckte om att gå i skolan och så. Att växa upp i Knivsta var lite tråkigt och samtidigt mysigt. Det kändes väldigt tryggt. Allt låg nära och man kunde cykla överallt. Fram till att jag började gymnasiet i Uppsala hade jag bara cyklat på cykelvägar.
Idén till boken fick hon för fem år sedan när hon gick skrivarlinjen på Wiks folkhögskola.
– Under en övning kom jag på den här karaktären Alejandro och hans kompis. Jag skrev en scen där de träffas för första gången på dagis och en scen i nutiden, när Alejandro är död.
Fler texter fyllde på berättelsen om de två tonåringarnas resa, från att hänga runt ganska snällt, lyssna på Mac Miller och Drake och sälja lite gräs till att rasa ned i ett slukhål av grövre missbruk och kriminalitet.
– Ganska snart hade jag ungefär tio sidor. Då sade mina lärare att jag borde skriva en roman.
Hennes berättelse har ingen sensmoral, förklarar hon. Här finns inga direkta lärdomar att göra, inget viktigt budskap.
– Jag skrev om dem för att jag tyckte så mycket om dem.
Vad var det du tyckte om hos Alejandro och bokens berättare?
– Deras komplexa relation. Att det var så mycket som var under ytan. Jaget är lite som en storebror och Alejandro är verkligen som en oansvarig lillebror. Jag tyckte om hur de pratade med varandra, på ett hårt sätt men att de ändå verkligen älskade varandra jättemycket. De kan bara inte visa det för de är sådana här killar.
Ditt språk i boken är väldigt särpräglat, du har till exempel ganska få punkter och använder inte komma. Hur tog det form?
– Språket fanns redan från början. Det är inte mitt språk, det är jagets språk.
Vad skulle du säga att språket säger om jaget?
– Att han tänker väldigt mycket och väldigt snabbt. Att han är väldigt självmedveten. Och att han är väldigt dömande.
Till sist. En liten hyllning, till den kvinna som gjorde att Pauline Olsson Ghoreishi fick upp ögonen för litteraturen:
– Min farmor läser jättemycket och hon ger mig alltid boktips. Och hon har tagit med mig på teatern sedan jag var liten. Hon har en bokklubb i Uppsala och är verkligen en kulturtant. Maj-Britt Olsson heter hon.