– Flytten var definitivt en förutsättning för ”Gudarna” – jag hade aldrig någonsin skrivit den om jag bott kvar i Stockholm. På Söder var jag för upptagen med att hitta vem jag var. Fick som en ständig törst efter andras blickar, säger Elin Cullhed, skribent och kritiker i UNT Kultur, frankt bakom en kaffe latte i myllret på konditori Fågelsången.
Hon är kulturjournalisten och författaren som efter tio år i Stockholm flyttade tillbaka till ungdomsstaden. För två år sedan fann Elin Cullhed med man och två barn lägenheten på Söder i Stockholm för trång, och i en hopplös bytessituation uppenbarade sig så en stor lägenhet mitt i Uppsala. Av praktiska skäl flyttade de så tillbaka till staden hon nu inte hade någon egentlig relation till, utöver sin familj.
– Att flytta hit var lite som att tända av från allt på Söder. Plötsligt var det ingen som brydde sig om vem jag var, vilka kläder jag hade, säger Elin Cullhed och tillägger:
– Fast jag har aldrig riktigt gillat Uppsala. Uppsala är som en romantisk dröm, som aldrig slår in.
Nu debuterar hon med ungdomsskildringen ”Gudarna”. Här står uppländska Tierp i fokus för ett feministbrinnande hämnddrama, där de tre ungdomstjejerna Jane alias Janne, Bita och Lilly tar ett gemensamt skamgrepp på patriarkatet då en av dem utsätts för ett övergrepp.
LÄS MER: "Generationsroman i högt tonläge"
”Gudarna” växte fram under hösten 2014, då Elin Cullhed tillfälligt arbetade som lärarvikarie i lågstadiet på en skola strax utanför Uppsala.
– Där fanns samma slags mentalitet och språk som på min egen grundskola, och det var som att något hände med mig när jag kom dit, säger Elin Cullhed och fortsätter:
– Under tiden i Stockholm hade jag liksom glömt vem jag var. Men på skolan var det som att något föll på plats - plötsligt hade jag ett språk, och en berättelse.
”Googla på Tierp och du får träffarna Tierpark Berlin, Tier-park Hellabrunn, Tierpark Goldau, Tierpark Hagenbeck, Tierpark Arena.
Tierpark betyder ”djurpark” på tyska.
Tierp är en jävla djurpark.”
Så lyder den prosaiska inledningen till ”Gudarna”, och bokens skildring av orten är inte alltför kärleksfull. Nu var det dock inte där som Elin Cullhed växte upp i utan Vänge, dit familjen flyttade efter fem år i Svartbäckens anrika kollektivhus Blenda.
– Det var världens gemenskap där, det präglade mig mycket. Man kände sig alltid trygg.
Att just Tierp, där hon knappt satt sin fot innan ”Gudarna”, kom att bli berättelsens huvudort handlar inte så mycket om just platsen som mer om viljan att fånga en viss stämning, säger hon.
– Jag har ändå hängt på en hel del ställen i Uppland, där det finns ett slags övergripande mentalitet som jag ville skildra. Nu, när jag skrivit ”Gudarna”, känns det som att jag faktiskt bott i Tierp.
När det blev dags för högstadiet fick Elin Cullhed pendla in till Uppsala, där hon också gick gymnasiet. Det var en inte helt oproblematisk tid, berättar hon.
– Upp till nionde klass hade jag identifierat mig med arbetar- och lägre medelklassen från landet, där jag bodde. Men i gymnasiet på Katedralskolan gick jag plötsligt med akademikerbarnen från stan – de som egentligen var min ”egen” klass. Det gjorde mig så att säga klassförvirrad, jag kände mig inte hemma någonstans.
Men, påpekar Elin Cullhed som nyligen mottog föreningen Arbetarskrivares stipendium för ett utdrag ur ”Gudarna”, så var det ändå arbetarklassen hon till stor del kom att formas av.
– Samhället, den vanliga människan och orättvisorna hon möter har alltid angått mig. Så den saken har jag gärna gemensamt med arbetarförfattaren.
Det är inte mycket stöd de tre huvudkaraktärerna i ”Gudarna” får från vuxenvärlden, samtidigt som deras eget engagemang och praktiska handlingar inger peppande hopp. Hur ser Elin Cullhed då själv på framtidens potentiella jämställdhet?
– Ibland känner jag en sådan framtidsskräck med tanke på hur vårt samhälle utvecklar sig, och där kvinnohatet är grundbulten i alla former av fascism. Så jag är inte alls säker på att det kommer att bli bättre. Men visst hoppas jag.
Med ett färgstarkt språkbruk som inte väjer för några former av ord, tar sig ”Gudarna” an ett flertal svåra och viktiga frågor. Kan boken då komma att öppna för samtal i skolor?
– Jag hoppas det. Och skulle gärna åka ut och prata om den, för en ung generation som känner att den behöver varningar för det som är svårt, komplext och jobbigt. Unga, som i dag behöver så kallade ”trigger warnings” måste också få känna att de får bestämma själva vad de tar in i det flöde av information alla befinner sig i. Men livet är ju inte sådant. Livet varnar aldrig.
kultur@unt.se