Kulturellt-medelklasspar-möter-ungdomlig-duo-och-någonting-händer är en beprövad intrig som i rätt händer kan bli strålande fiktion. Så är fallet i den irländska författaren Sally Ronneys hajpade debutroman. Hon lyckas med stillsam humor och brådmogen intelligens skriva fram en otrohetsaffär där man som läsare kan känna sympati för alla inblandade.
”Samtal med vänner” är berättelsen om den unga studenten och poeten Frances som inleder en affär med den något äldre och gifte skådespelaren Nick, vars karriär är på nedåtgående. Här finns också Nicks narcissistiska fru Melissa och Frances bästis Bobbi, en riktig besserwisser som förläst sig på diverse teoretiker och som dessutom är Frances före detta flickvän. Samt en massa andra vänner och bekanta och bekantas vänner i Dublins student- och kulturliv. Och allesammans ingår de i system och dunkla makthierarkier. Samtalen mellan Frances och resten av romanens persongalleri pågår ständigt, antingen öga mot öga eller i telefon eller via mejl och mess, och det är just samtalen som driver handlingen framåt.
Frances är av härdad sort och har en ironisk distans till det mesta. Hon är den ständigt analyserande som varken släpper positiva eller negativa känslor över bron. Känna tycks hon tragiskt nog bara göra när hon skadar sig själv fysiskt. Men också Frances har förstås emotionella smärtpunkter som gör sig påminda, så som sin alkoholiserade pappa och det faktum att hon har en klassbakgrund som man mellan raderna kan läsa att hon skäms över.
Frances och Nicks relation börjar som en strikt sexuell förbindelse, men snart går det upp för både Frances och läsaren att Frances faktiskt har förälskat sig i Nick. Frances är egentligen ute efter något annat än att ligga med honom, även om sexet beskrivs som ”fantastiskt” och som något ingen av dem vill vara utan. Att ligga med Nick är inget mål i sig för Frances. Snarare är det ett medel hon använder sig av för att få vara med den som hon älskar.
Både Frances och Nick skämtar ironiskt om sin otrohetsaffär, även om det fantastiska sexet, men det finns en sorgsen underton i ironin som språket inte alltid lyckas dölja. Ju längre man kommer i läsningen av romanen, desto svårare får språket att gömma det som gör ont.
Medveten om att det inte finns några löften om en gemensam framtid i att de ligger med varandra känner Frances både skräck och glädje när hon börjar misstänka att hon kanske fått ett missfall utan att ens ha vetat om att hon varit gravid. Men när de djävulska smärtorna och blödningarna visar sig vara något annat än en misslyckad graviditet känner hon bara besvikelse och något bottenlöst. Här någonstans börjar Frances söka efter en balans mellan förnuft och känsla, och det börjar gå upp för läsaren att det är en lektion i kärlek som pågår.
Småningom kliver Frances alltså ur rollen som den ständigt analyserande och romanen utmynnar i ett jublande slut som tycks hämtat ur en brittisk romantisk komedi. Sally Rooney ger det analytiska tänkandet långfingret och låter Frances brista ut i ett Molly Bloomskt ”ja jag sa ja det vill jag Ja” till att ge sig sin hän och uppleva innan man intar en analytisk von oben-position och börjar tala om posterotik och andra hemmasnickrade kultursidesbegrepp som vill förklara en hel generations inställning till sex och till livet som sådant.