Staffan Carlsson har granskat Dag Hammarsjölds gärning och ger en delvis ny bild av honom som chef, tjänsteman och politiker.
Staffan Carlsson har jobbat i mer än 40 år inom utrikesförvaltningen, bland annat som hög chef på UD och som Londonambassadör.
– Man kan säga att jag varit upptagen av Hammarskjöld under hela i mitt yrkesliv. Ingen svensk diplomat kan undgå att påverkas av arvet efter honom.
I kvarlåtenskapen ingår en symbolisk helgonkrona över en genomgod och oförvitlig statsman. Men det är en bild som i Staffan Carlssons ögon inte känns trovärdig.
Eftervärldens idealisering av Hammarskjöld gör också att det är svårt att komma honom in på livet, anser Carlsson. Han har därför gått till källorna och bland annat botaniserat i de Hammarskjölddokument som förvaras på Kungliga biblioteket i Stockholm. Resultatet har blivit boken "Helgon och maktspelare – Dag Hammarskjöld som politiker" (Albert Bonniers förlag) som utkommer 12 juni.
Varför har bilden av Hammarskjöld som helgon bitit sig fast?
– Helgon är förstås lite tillspetsat, även om engelsmännen faktiskt kallade honom för "The Pope on East River", alltså påven vid floden där FN-skrapan ligger i New York. Annars är det förmodligen främst omständigheterna kring hans tragiska död som format bilden av honom.
Men Staffan Carlsson anser också att eftermälet har präglats av den svenska självbilden, där vi ser Sverige som en förkämpe för fred och rättvisa. Med det synsättet blir Hammarskjöld en symbolgestalt som helst inte bör tillfogas alltför många repor.
– För mig har det också varit viktigt att försöka betrakta honom ur hans egen tids perspektiv. Ser man på Hammarskjöld med nutida ögon blir bilden en smula missvisande. Då är det lätt att gå förbi sådant som inte passar in.
USA:s blivande president John F Kennedy var senator när han 1960 träffade Hammarskjöld.
Dit hör Hammarskjölds pragmatiska och västorienterade sida. Den är enligt Staffan Carlsson tydlig, men passar illa in i bilden av Sverige som ett neutralt land mittemellan Kalla krigets supermakter.
– I själva verket byggde många av hans framgångar som generalsekreterare på ett nära samarbete med väst och USA. Som jag ser det går pragmatismen och västorienteringen som en röd tråd genom Hammarskjölds gärning både som kabinettsekreterare och statsråd på UD och under åren som FN:s generalsekretarare.
Pojken och statsmannen. Sedan ett par år kan Charlotte Gyllenhammars minnesmärke över Dag Hammarskjöld ses på borggården vid Uppsala slott.
Samtidigt understryker Staffan Carlsson att Hammarskjöld verkligen hade principer och ideal. Men han ville också åstadkomma resultat. Då krävs kompromisser och att man tummar på en eller annan princip. Det insåg Hammarskjöld, men den delen av hans gärning har stuvats undan, enligt Carlsson.
– Hammarskjöld visste vad han ville och förstod att det inte alltid gick att nå ända fram. Det tydligaste exemplet på hans pragmatism är inställningen till FN:s arbete med mänskliga rättigheter. Han talade ofta om dessa rättigheters betydelse, men gjorde inte praktisk politik av sin inställning.
Tvärtom fick hans medarbetare instruktioner om att hålla projektet på styrfart.
– Hammarskjöld jämförde med ett flygplan och sa att "ni ska köra programmet på sådan fart att det håller sig i luften, men inte snabbare än så".
Anledningen till att han inte ville gå hårdare fram var, enligt Carlsson, att frågan var systemskiljande.
– Väst betonade med rätta de politiska rättigheterna som demokrati, yttrandefrihet och tryckfrihet, medan öststaterna tryckte på sociala och ekonomiska rättigheter. Att försöka göra praktisk politik av de mänskliga rättigheterna riskerade, enligt Hammarskjöld, att skärpa motsättningarna mellan väst och öst och försvåra FN:s arbete som politiskt stabiliserande kraft och fredsmäklare.
Dag Hammarskjöld på en presskonferens i FN-högkvarteret 1956, tre år efter att han hade utsetts till generalsekreterare.
Staffan Carlsson kommer också in på mindre smickrande egenskaper hos Hammarskjölds person. Som chef kunde han visa brist på självkritik och empati, menar Carlsson.
– För många var han en inspirerande ledare. Men väldigt lite har framkommit om de problematiska inslagen i hans ledarskap. Det är osannolikt att han aldrig under alla sina år i världspolitikens stormvirvel skulle ha trampat fel.
Men självkritik låg inte för Hammarskjöld, enligt Carlsson. Utmanövreringen av premiärminister Lumumba under Kongokrisen är ett sådant exempel.
– Under Kongo-operationen fanns mycket som gick att ifrågasätta, men Hammarskjöld tyckte verkligen inte om att ha fel. Han kunde klyva ett hårstrå för att visa att han hade handlat konsekvent, som någon uttryckt det.
Kontrasten mot den andliga dagboken "Vägmärken" är stor. Där visar Hammarskjöld upp en helt annan sida.
– I "Vägmärken" är han uppriktig och skoningslös i sin självrannsakan fast på ett allmänt och abstrakt plan. Det svarar inte alls mot hur han såg på sin dagliga gärning i storpolitiken. Jag känner inte till något exempel på att Hammarskjöld tyckte att han handlat fel.
När det gäller empati betonar Staffan Carlsson att det knappast är ovanligt att ledare saknar den egenskapen. Fullt utvecklad empati utgör en snubbeltråd om man leder en stor organisationen. Det kan bli svårt att fatta tuffa beslut, resonerar han.
1956 besökte Hammarskjöld Sovjetunionen och svalkade sig med en öl i vimlet på amerikanska ambassaden i Moskva i samband med firandet av amerikanska självständighetsdagen. Till höger ses Sovjets ledare Nikita Chrusjtjov.
Carlsson understryker att Hammarskjölds brist på empati i yrkesrollen har uppmärksammats tidigare, exempelvis av Brian Urquhart, som skrev den första stora Hammarskjöldbiografin. Att Hammarskjöld kunde vara okänslig framgår också av diplomaten Wilhelm Wachtmeisters memoarer.
– Fast Wachtmeister uttrycker det inte som en brist på empati, snarare som en osynlig "intimitetsbarriär". Hammarskjöld kunde helt sonika klippa kontakten med medarbetare som kom honom för nära.
Ingen svensk diplomat kommer undan arvet efter Hammarskjöld, menar Staffan Carlsson.
Det tydligaste exemplet handlar om hanteringen av amerikanen Andrew Cordier, som var Hammarskjölds närmaste medarbetare under i stort sett hela den långa perioden som FN-chef. Hammarskjöld omplacerade honom av politiska skäl. Moskva tyckte nämligen att det var för stor USA-dominans i sekretariatet.
Staffan Carlsson konstaterar att Hammarskjöld utan att darra på manschetten valde att peta en person som slitit för honom dygnet runt i åtta år.
– Cordier var en nyckelperson för Hammarskjöld. Han ställde upp oavsett om det var mitt i natten eller storhelg. När Hammarskjöld talar med Cordier om att han måste lämna, så sätter Hammarskjöld sig själv i samtalets centrum och vädjar till Cordier om förståelse för den press och utfrysning han varit föremål för från sovjetisk sida. Hans vänner undviker att prata med honom och så vidare. Det kanske är en mänsklig reaktion men knappast gott chefskap, säger Staffan Carlsson.