I den lilla boken ”Lalka i perla”, ”Dockan och pärlan”, från 2001 reflekterar Olga Tokarczuk både över en av den polska litteraturens mest framstående romaner, Boleslaw Prus ”Lalka” från 1890, och över det skönlitterära berättandets väsen. Såväl romanen som genre, som mötet mellan författaren och läsaren, beskriver hon där i termer av förflyttning och förändring, och som ett utbyte som sker mellan författarens och läsarens respektive unika världar. Romanen, sedd som både berättelse och läsakt, är för henne ” en psykisk process som inte tillhör någon” och ”en plats, där läsaren och författaren tillsammans enas om världen. Den är ett hotell, ett gästgiveri, där man vistas då och då.” (Min översättning). Essän, som ännu inte finns på svenska, fångar perfekt Tokarczuks intresse för berättarrollen, språket och stilen, frågor som hon ofta återkommer till i sin prosa, i essäer och föredrag. Hennes verk har översatts till över trettio språk, och hon har nyligen utsetts till det polska språkets stora ambassadör av Polska Språkrådet.
Den röda tråden i de flesta av hennes romaner och noveller kan annars sammanfattas med två ord: rörelse och förvandling. Som berättare rör sig Tokarczuk ledigt mellan olika litterära epoker och förebilder, mellan genrer och stilar. Hon återvänder dessutom ständigt till vetenskapens möjligheter och dess etiska gränsdragningar, från en skildring av parapsykologiska experiment vid förra sekelskiftet i romanen ”E.E.”, min egen favorit bland Tokarczuks verk, till berättelser om artificiell intelligens i den senaste novellsamlingen ”Opowiadania bizarne” (”Bisarra berättelser”).
I hennes debutroman ”Podróz ludzi Ksiegi” (”Bokfolkets resa”), liksom i ”Löparna”, ”Jakobsböckerna” förflyttar sig berättelsernas personer mellan städer, länder, världsdelar och ibland även mellan epoker. Ofta skildrar Tokarczuk dessutom en värld där gränsen mellan människokroppen och djur- och växtriket är porös, en poetisk dröm om en total symbios mellan allt levande.
Flerfaldigt prisbelönt både i Polen och internationellt, har hon ändå i hemlandet utsatts för både hat och hot för sin kritik av dagens officiella syn på Polens historieskrivning. Det kan inte hindra Tokarczuks stora läsekrets, i Polen och runt om i världen, från att i dag glädja sig över Akademins val.
