"Jag minns varje slag" (Kartago förslag) är en våldsam bok med mycket svärta – i dubbel bemärkelse. Förutom det kolorerade omslaget är alla drygt 130 sidor tecknade med svart penna.
– I tidigare böcker har jag använt en mer förfinad stil med tunna, rena linjer och färg. Den här gången kände jag att det behövdes en rå berättarstil med mycket känsla i uttrycket, säger Daniel Thollin.
I bokens centrum står pojken Daniel, som vi får följa från femårsåldern och upp till de tidiga tonåren på högstadiet. Han är ensam, har svårt att ta för sig, bär glasögon och blir ett enkelt byte för mobbarna.
Daniel hamnar i många situationer där han står ensam mot ett helt gäng som är ute efter honom. Mobbningen övergår ofta i rå misshandel, och att boken fått titeln "Jag minns varje slag" är ingen tillfällighet.
Till allra största delen bygger skildringen på sådant han själv var med om under sin uppväxt i södra Dalarna på 80- och 90-talet.
– Man kan nog säga att boken är så självbiografisk som det bara är möjligt. Fokus ligger på mina minnen och hur jag upplevde situationerna. Övriga karaktärer i boken, som mina mobbare eller de vuxna, har jag valt att inte skildra särskilt tydligt eller exakt.
Under arbetet med boken har fler och fler minnen från barndomen dykt upp. Jobbigt på ett sätt men också befriande, enligt Daniel Thollin. Han beskriver boken som den kanske svåraste och viktigaste han någonsin kommer att ge ut. Förhoppningen är att den kommer att få spridning, inte minst i skolorna.
Han skriver i bokens efterord att mobbning visserligen kan avta eller upphöra men att den aldrig tar slut för den som mobbas.
– Det är en av sakerna jag vill förmedla i berättelsen. Många andra romaner eller filmer om mobbning innehåller en vändning där den mobbade står upp mot gänget så att slutet blir mer eller mindre lyckligt. Så är det inte i verkligheten enligt min erfarenhet. Även om man byter skola så har man kvar upplevelserna inom sig.
Daniel Thollin är i dag 38 år och bor med sambo och två barn i Forkarby nära Bälinge. Han är utbildad specialistsjuksköterska och arbetar till vardags som avdelningschef på Akademiska sjukhusets psykosmottagning. Så visst har han gått vidare i livet trots de svåra upplevelserna under skolåren.
– Men minnena lever kvar som skuggspöken. De kan dyka upp när jag går in i ett rum med många okända människor.