Den ena skalden efter den andra skriver om studenters ensamhet och om hur svärtan hos kajorna speglar själens mörker.
Svarta fåglar i en tusenhövdad flock rör sig som en enda svepande vinge över Uppsalas himmel, regnar skriande ner över trädkronor och tak, samlas till en svartrockarnas konferens på stadens gräsytor. Bo Bergman skrev i sin diktsamling ”Marionetter” en dikt om ett Uppsala, där det goda samvetet sover i en stad utan ansvar och medmänsklighet - med en ironisk sväng om kajorna i första strofen:
Det ligger en stad, jag säger ej var,
berömd i rikets annaler,
med gator och hus där mossan är kvar
och stinkande gröna kanaler.
Och där finns det visdom av bara hin
och mögel och damm vill jag lova,
och själva kajorna tala latin,
men stadens fäder de sova.
En annan mycket känd dikt, där kajor spelar en roll, är skriven av professorn i ekonomisk historia och tillika poeten Karl-Gustaf Hildebrand, en av Uppsalas största kulturpersonligheter under 1900-talet. Ett citat ur diktsamlingen ”Nödvärn” från 1933:
”…Bara de fränt uppriktiga kajorna
far utan väg eller sångröst
i moln omkring tornet och knarrar sin eviga liksång:
Vi vet det, vi vet det, vi vet det.
Alldeles meningslöst.
Ingenting. Ingenstans. Aldrig.”
Kajorna har varit här länge, generation efter generation. De har sett allt, hört allt, har överblick över människornas strävanden och stadens expansion. Alltings fåfänglighet är dem välbekant. Men är de själva lika sorgsna som de bedrövade poeterna?
Kajornas storsvepande flyguppvisningar över Uppsalahimlen, deras uppsluppna kraxande när de hittar godsaker vid hamburgerkiosker och krovmojar, och det trivsamma småpratandet i trädkronorna på kvällen, borde väl kunna ge upphov till dikter om gemenskap och gemyt.
Och poeten Lars Bäckström går faktiskt till kajornas försvar i dikten ”Kajorna” från 1971:
”Aldrig förstod jag skallet mot kajorna.
De är det mest levande med domkyrkan,
en bättre bild för det bestående
än den tunna silhuetten av slott och kyrktorn.
De sveper ner över kastanjerna vid ån
- en störtskur, en dusch av ungdom -”
Visst är det något kluvet - fortfarande - över Uppsala. Det akademiska och det icke-akademiska. Det rika och det fattiga. Det svårmodiga och det lustiga.
En av svårmodets och kärlekslängtans skildrare är Karin Boye, fånge i den heteronormativa garderoben och död genom självmord 1941. Tänk om hon levt i dag! Vad hade hon skrivit då? Kanske inte detta:
Det faller snö, det viner vind,
stelnat är Fyris flöde.
Jorden är lam och himlen blind,
och livet ligger öde.
Det hände en dröm, en dröm i går.
I dag har jag vaknat redan.
När blir din smärta på nytt så svår
att jag får dela svedan?
Gustaf Fröding hade en envis humor, som glödande höll sig vid liv under ytan i perioder när tungsinnet var svartare än kajornas vingar och skalden var plågad och sjuk. Men när den själsliga svärtan tunnades ut kunde han till exempel skriva vers om prostituerade Fina, som döpte sin (och studentkårens) dotter till Carolina Rediviva.
Dikten ”Den gamle professorn” börjar med en beskrivning, som åtminstone medelålders och äldre Uppsalabor kan känna igen sig i:
”I vårglitter klädde sig staden,
i pigor, studenter och barn,
i snöslasket strök promenaden
från Kap till Sankt Eriks kvarn.
-Ett vimmel av glunt och magister,
”tunguser” och ”herrar med hund”
och stora och små verdandister
som skakat vårt samhälles grund.
När författaren Elsie Johansson kom till Uppsala som skolflicka bodde hon med sin pappa ”i ett spisrum på Repslagaregatan”, men åt i skolhushållet på Götgatan 5, berättar hon i diktsamlingen ”Potatisballader.” Hon ger en glimt av arbetarnas Uppsala, skriver att ”mamma stod på torget och pappa öste bruk”. Men själv sällskapade hon med en student en tid och skriver:
”Vi kysstes i hans lya i gamla Imperfektum
och han sjöng Gluntar för mig när vi traskade i snöslask
genom mörka Odinslund.
Drömmarna ballongsteg
vårblå under tiden.
Det var som i en bok.”
Kajorna. Svårmodet. Studenterna. I Uppsala kommer man inte undan dem.