Negar Nasehs tredje roman utspelar sig delvis i Teheran, delvis i Uppsala. Hennes föräldrar kom till Uppsala som gäststudenter före revolutionen 1979.
Sedan hon gick på gymnasiet har hon skrivit på den här berättelsen, och nu är den klar.
– Jag har varit orolig för att jag skulle bli låg nu när jag inte har det här projektet längre. Men istället känner jag en enorm lättnad, jag känner mig gladare och starkare. Att jag slutförde romanen är en bekräftelse, jag har varit osäker på om jag kan skriva böcker, säger Negar Naseh.
Det kan vara svårt att tro. Såväl debutroman "Under all denna vinter" och den uppföljande, "De fördrivna", hyllades av kritikerna.
– Det är som att jag övade mig med de tidigare böckerna, de hade mer formen av ett kammarspel och få karaktärer. Nu vet jag att jag kan skriva en liksom – större – roman.
"En handfull vind" tar sin början i Teheran 1978, strax före revolutionen och fortsätter sedan till Uppsala, med avstickare till Egypten och Panama, för att avslutas i nutid – åter i Iran. Det är en familjehistoria med många förgreningar. Beskrivningen av Iran, särskilt en balkong som spelar en viktig roll för berättelsen, är full av detaljer och dofter och smaker.
– Men jag har aldrig varit i Iran, inflikar Negar. Balkongen har jag hittat på, hela boken är påhittad. Jag har alltid haft livlig fantasi, alltid hittat på och småljugit, säger Negar och ler.
Delar av boken beskriver den iranske shahens sista dagar i livet. För att kunna skildra honom trovärdigt läste Negar hans biografi och tack vare att hon är själv är läkare kunde hon komma honom närmare genom att fördjupa sig i den sjukdom, blodcancer, som han led av.
Efter att ha bott i Stockholm några år är nu Negar Naseh tillbaka i sin hemstad Uppsala och jobbar som läkare på Akademiska sjukhuset. Hennes tredje bok kommer ut första veckan i september.
– Mina föräldrar kom till Uppsala innan revolutionen, som gäststudenter. Min dröm är att kunna resa till Iran en dag, men som det är där nu vill jag inte åka. Jag har alltid levt nära personer som har en stark iransk identitet och som känt att de inte hör hemma i Sverige. När jag var liten brukade pappa hitta på sagor från sin hemtrakt och jag tyckte de var spännande och annorlunda. Mitt förstaspråk är persiska och det har satt sin prägel på min nära relation till den persiska kulturen och Iran.
På frågan om varför hon valde att skriva klart romanen efter så många år svarar hon att det inte var ett val.
– Jag hade inte så mycket att säga till om. Jag känner av när ett romanskrivande sätter igång och då följer jag med.
Det brukar börja med en bild. Den här gången var det en grönskande balkong och en havande kvinna och hennes son.
– Och en känsla av att något är på gång, en omvälvning, revolutionen, är på väg att ske.
"Jag har velat skriva om kärlek och samhörighet mellan människor. Om relationer som inte är hämmande utan tillåtande."
Det är svåra saker karaktärerna i "En handfull vind" går igenom, och alla är inte helt genomsympatiska – ändå är romanen målad i ljusa färger.
– Jag har velat skriva om kärlek och samhörighet mellan människor. Om relationer som inte är hämmande utan tillåtande. Både mellan personer som från början inte känner varandra så bra men som under lång tid utvecklas tillsammans, men också om familjerelationer som förändras och fördjupas. Om syskon som försonas.
Det är inte lätt att beskriva lyckliga relationer, medger hon, att skriva om djup kärlek. På ett sätt får sammanhanget som romankaraktärerna befinner sig i representera det svåra – i de tillbakablickande delarna går ett samhällssystem under och i delarna som utspelar sig i nutid är det delvis samhällsklimatet som får karaktärerna att må dåligt.
– Livet är långt och många olika saker kan göra att man kan må bättre i livet. Jag tror att mitt jobb förutsätter att jag har den inställningen till livet.
Till vardags gör Negar sin ST-tjänst på Akademiska sjukhuset som barn- och ungdomspsykiater.
Till vardags gör Negar sin ST-tjänst på Akademiska sjukhuset som barn- och ungdomspsykiater.
– Jag ser alltid hoppfullt på framtiden, att man har mycket framför sig. Jag är också itutad att det man själv gör och bestämmer sig för är en stor del i det som sedan faktiskt händer. Jag är nog också född väldigt förlåtande, kanske för förlåtande ibland.
Om hon ska jämföra sig med någon av karaktärerna i romanen ligger Nima närmast henne själv. Minous son som flyr från Iran som liten och som växer upp i Uppsala.
– Något skinn på näsan kan jag inte säga att jag har haft, istället var jag introvert som barn men hade ändå bra självkänsla, jag har inte ogillat mig själv. Men precis som Nima är jag känslig, och har varit väldigt rädd för att bli galen på riktigt.