Författaren Niklas Dag och Natts debut ”1793” tog världen med storm. Det var en både originell och mogen start på ett författarskap där han blandade deckarthriller med historisk skildring. Hans berättelse framkallade äckel, obehag, skräck och mardrömmar. Han frammanade ett Sverige och i synnerhet Stockholm som taget ur någon film med apokalypstema, bara zombierna fattades (även om de snudd på nästan fanns där). Man kunde påtagligt känna hur man gick i allt uthällt träck, svinlort och fylla på Stockholms gator. Och ändå var allt så levande, hans huvudpersoner med alla sina tillkortakommanden berörde.
Och nu är han äntligen tillbaka. Och faktiskt ännu värre. ”1794” börjar nästan idylliskt med en kärlekshistoria mellan en ung herreman och en flicka ”av folket”. Men eftersom det är just Niklas Dag och Natt som skriver sitter man med hjärtat i halsgropen. Och mycket riktigt, strax är vi i helvetet på svenska kolonin Sankt Barthélemy, då centrum för slavhandeln. Och värre blir det ...
Niklas Dag och Natt är så påläst och har ett så drivet sätt att skriva att man bara måste fortsätta att läsa sida efter sida, hur vidrigt det än är. Det största sprattet spelar han dock läsaren vid bokens slut. Han lämnar oss med en cliffhanger och lovar att sista delen, ”1795” kommer hösten 2021. Får man göra så?
Då är det nästan med befrielse jag läser Jonas Moströms nya ”Skytten”. Trots att ond bråd död står i centrum här också, dessutom närmare mina hemtrakter, så har Sverige blivit ett annat land 200 år senare. Trots allt. Men deckarna med psykiatrikern Nathalie Svensson och kommissarie Johan Axberg är hederlig välberättad spänningslitteratur med avstamp i nutiden. ”Skytten” är sjätte boken så de känns som gamla bekanta.
Dagens Nyheters vetenskapsreporter Karin Bojs är dubbelt aktuell. I veckan presenterades Nobelpristagare i ämnen hon skrivit om. Hon tar också till del avstamp i just det när hon här deckardebuterar med ”Klickad”. Hon har hantverket i sig även om det inte är någon fantastisk deckare i sig, men bra skriven med inblickar i både tidnings- och forskar-världen.
Anna Jansson har i stort sett avfolkat Gotland i sina många tidigare böcker och ser sig nu om efter andra jaktmarker. I nya serien tar hon farväl av Maria Wern och säger hej till Kristoffer Bark. Han är en mycket sorgsen polis som fortfarande efter fem år letar efter sin försvunna dotter. Sökandet leder in i ett nytt försvinnande på samma plats och fallet öppnas igen. Det är en habil hantverksdeckare där Anna Jansson är uppenbart förälskad i sin Kristoffer, en man som fort går in i hjärtat. Fortsättning följer.
Om Christina Eriksons förra deckare, ”Din vän Forsete”, skrev jag att hon var ett namn att hålla koll på. Det lever hon upp till i sin nya roman ”Ensamvarg”. Också här handlar det om personer som tar lagen i egna händer där de tycker att ordningsmakten inte lyckas. Huvudpersonerna, polisen Elisa Svensson och författaren Cornelia Lind är intressanta figurer på egen hand och det rättsliga patos som Christina Erikson har är inte att ta fel på.
Susanne Boll är ett annat relativt färskt namn. Uppföljaren till hennes ”Eldsystrar” heter ”Luftburen” så man anar en kvadrologi på de fyra elementen. Hennes berättelse om psykologen Vera Lilja har lite av chicklit över sig och är ganska tillrättalagd. Den paranta Lilja lever smålyxigt och träffar en fantastisk man. Men, varför inte, lite roligt ska man väl få ha när man löser brott. ..
Det har inte den brittiske underrättelseofficeren Jake Winter. När författaren Nicholas Searles nya roman ”En man att lita på” sätter igång har Winter just misslyckats med att avstyra en terrorattack. Med utredning pågår fortsätter han med att infiltrerar en annan terrorcell. Det är krypande obehagligt att följa arbetet där så många saker kan gå fel. Searle är en mycket skicklig författare som kan bygga upp spänningen och samtidigt få till det vardagliga i detta drama. Det är också en initierad skildring av hur terroristhoten kan se ut, av människorna bakom och av dem som ska bekämpa dem, emellanåt med mycket tvivelaktiga medel.
Frågan då om empatin tar stryk av att läsa deckare? Ja, förmodligen är det som så mycket annat. Det beror nog mest på läsaren själv. Själv tycker jag inte att jag blivit avtrubbad, tvärtom, allt detta myckna våld ökar snarare på avsmaken för det. Jag ser gärna ett mindre utstuderat våldsskildrande överlag. Det är annat som lyfter en bra spänningslitteratur.