– I all god skönlitteratur kan man hitta stråk av det existentiella. Men det som kännetecknar den här festivalen är dels att vi har vår bas i domkyrkan, dels att vi väljer ut författare som arbetar med existentiella frågor.
Kristin Windolf, domkyrkominister för Uppsala domkyrka, är en av projektledarna för Existentiell litteraturfestival som i år anordnas för tredje gången. Festivalen är ett samarbete mellan Sigtunastiftelsen och Uppsala domkyrka som äger rum vartannat år. Temat är det existentiella, utan närmare begränsning.
– Det kan vara allt ifrån liv och död, graviditet och förlossning till klimatfrågan och psykisk ohälsa. Jag tror att människor nu är mer öppna för att diskutera liv och död, inte minst med tanke på klimatkrisen och pandemin. Det finns behov av att samtala om det existentiella, säger Kristin.
En av årets nya deltagare är Håkan Nesser. Han har haft en turbulent tid sedan han blev åtalad för grovt skattebrott, som han nekar till. I maj friades Håkan i tingsrätten, men beslutet har överklagats.
– Det är en existentiell prövning. Jag vet att jag är oskyldig, så man tappar tron till rättssystemet. Men jag brukar titta upp mot vår Herre, som säger "Oroa dig inte" – det är en grundbult i det hela.
Håkan förknippas kanske inte främst med existentialism, utan med romanserien om kommissarie van Veeteren.
– Jag skriver ju ofta kriminalromaner, men de innehåller ett och annat existentiellt korn. Om man inte vågar närma sig de här frågorna som författare, varför ska man då skriva? säger Håkan och fortsätter:
– De existentiella frågorna är de som hänger kvar genom århundraden. Varför begår vi onda handlingar fast vi egentligen inte vill, vad är meningen med vår existens, finns det någon Gud och så vidare. Om man inte ställer sig dem när man lever så har man inte levt på riktigt. Vi lever i en ytlig tid.
Samtalet med Håkan har fått titeln "Håkan Nesser, Barbarotti och vår Herre" och inleder festivalen.
– Jag ska försöka berätta hur jag ser på vår Herre. Jag har blivit troende på senare år, jag har inte med mig det från början. Barbarotti och jag har båda en nästan naiv Gudstro. Gud är för mig något mycket enkelt, säger Håkan.
Serietecknaren Nina Hemmingsson är inte troende, men har funderat mycket över vad det innebär att vara människa.
– Jag har egentligen alltid varit på jakt efter det som är på riktigt i människor. Huvudpersonen i mina serier gör inte alltid rätt eller gott, men hon är alltid sig själv. Hon är ett föredöme, även om hon inte är så föredömlig.
En av de livsfrågor som Nina tänker på är varför man mår dåligt och vad det betyder.
– Jag har tillbringat så himla mycket tid med att försöka bota mig själv och försöka bli frisk från ångest och kriser. Jag har tänkt att jag ska bli lycklig. Men jag tror att det verkligen har lett mig fel. Nu känner jag snarare: livet är inte lätt och jag är inte alltid lycklig eller fri från ångest, men det är underbart att leva.
Både kyrkrummet och den här typen av litteratursammanhang är nya för Nina, som nyss romandebuterade.
– Jag har inte tron med mig från början och har inte varit så mycket i kyrkan. Länge kände jag att jag inte fick vara där, men nu känns det bra.
Nina håller inte med Håkan Nesser om att vi lever i en ytlig tid där det samtalas för lite om det existentiella.
– Det hålls sådana samtal hela tiden. Men jag tror inte vi får nog av det.