Börshuset, där Nobelpristagaren i litteratur tillkännages, ligger vid Stortorget i Gamla stan i Stockholm.
Börshuset i Stockholm klockan 13 den 7 oktober 2021: när vredet på världens kanske mest fotograferade dörr vrids om förlorar salen tillfälligt sin syrebalans när de församlade drar efter andan och ständige sekreteraren Mats Malm träder fram. Nu är det bara några sekunder kvar innan alla spekulationer, förhoppningar och våndor ska lösas upp och ersättas av diskussioner världen över om vem den här personen egentligen är, om det var ett vettigt val och var i all sin dar man ska börja läsa.
"Akademien har just sammanträtt och kan nu presentera sitt beslut om vem som ska tilldelas årets Nobelpris i litteratur." Mats Malms lågintensiva natur får spänningen att närmast brista i sömmarna.
Som så ofta sjunker förtrollningen ihop en smula när namnet avslöjas, ungefär som i fjol. Ett kollektivt oj sprider sig genom lokalen och ut via nätet och etermedierna som en förbryllad utandning. Andra gånger ropas det högt av glädje eller för att det "var på tiden".
Men att överraska – till skillnad från att belöna kända namn för lång och trogen tjänst – ser många som tillställningens stora trumfkort.
– Ett viktigt syfte överhuvudtaget med priset är ge en strålglans kring kvalitetslitteraturen, det tycker jag är jätteviktigt. Sen är det spännande att man ofta kan få upp ögonen för författare som inte är så uppmärksammade, det är ett dubbelt syfte med priset, säger Anna Williams, professor i litteraturvetenskap på Uppsala universitet, som även är ordförande i en annan högt hållen akademi – Samfundet De Nio.
Anna Williams är också ordförande Samfundet De Nio, som har en mer modern struktur i sin organisation.
Har du själv upptäckt någon bland de senaste årens namn?
– Jag kan inte komma på någon på rak arm ... Eller förresten, Kazuo Ishiguro var jag inte så bekant med, men honom har jag läst och blivit glad över, en mycket bra författare.
Att det är mycket hysch hysch kring Nobelpriset i litteratur ser Anna Williams som förståeligt.
– Jag kan förstå från Akademiens sida att det här hyschandet är viktigt, deras arbetsprocess måste få pågå i lugn och ro. Sen behövs de här diskussionerna som uppstår i medier kring priset, där olika namn florerar och diskuteras.
De som har möjlighet att komma med nomineringar får ett brev från Svenska Akademien under hösten där de ombeds inkomma med sin nominering senast 31 januari nästkommande år.
Men vilka får egentligen nominera? Givetvis gör ledamöterna i Akademien det, men även andra institutioner "med jämförbara uppgifter" runtom i världen. Därtill får professorer i litterära och språkliga ämnen vid universitet och högskolor, tidigare Nobelpristagare och ordföranden i olika författarorganisationer gör det.
Anna Williams, får du nominera till priset?
– Ja det får jag. Men jag har inte fått något erbjudande än i år. Men jag brukar faktiskt inte hörsamma det.
Varför inte det?
– Jag vet inte riktigt. Jag har bara känt att det inte varit aktuellt för mig att göra det, jag känner nog att jag har svårt att överblicka det globala litterära fältet, så då har jag känt att jag avstår.
Kristian Fredén, bok- och webbredaktör på Svenska Akademien, har gett ut boken "Skriv som en Nobelpristagare".
Någon som har haft god koll på litteraturströmningarna är Kristian Fredén, bok- och webbredaktör på Svenska Akademien. Han har arbetat på Nobelmuseet och även givit ut en bok, "Skriv som en Nobelpristagare" (Ordfront förlag).
– Under några år var jag den som tog emot pristagarna när de kom till museet, det var väldigt spännande. Jag gjorde även ganska många publika nobelsamtal. Det var det som var upprinnelsen till boken. Den sista mottagningen var med Modiano och hans hustru, då jag fick ursäkta mig för min bristfälliga franska, säger Kristian Fredén.
Han berättar att priset genom åren följt ganska så skilda kriterier, och refererar vidare till Kjell Espmarks bok "Nobelpriset i litteratur. En introduktion" som delar in prisets historia i olika faser.
– Från början tolkade man det här med "idealisk riktning" och "hög sund idealitet" (som det står i Nobels testamente, red:s anm) på ett ganska konservativt sätt. Vad en hög sund idealitet är, det kan man undra.
Var moral så viktigt?
– Ja, man skulle kunna säga att författarens moral var viktigare än begåvningen. Sen följde en period som startade under första världskriget då flera nordiska författare – relativt ofarliga namn – får priset. Och under 30-talet får en del som lutar åt det mer populärkulturella hållet priset, vilket kritiseras. Till skillnad från nutid då de får kritik för att gå för långt åt det andra hållet.
Detta skapade en motreaktion som gjorde att experimentella namn som Hermann Hesse belönades.
Så här ser väntan på tillkännagivandet av Nobelpriset i litteratur i Börshuset i Stockholm ut. En stängd dörr och en olidlig spänning.
Litteraturpriset har haft sina belackare genom åren. Kontroverser har funnits. Men prisets status verkar mer eller mindre orubbligt.
– Det blev en väldig diskussion när Peter Handke fick priset (2019), säger Anna Williams.
– En sådan sak kanske skadar prisets renommé. Men jag tror att det går att reparera. Det var olyckligt med Handke, men samtidigt får jag en känsla av att Akademien jobbar på och försöker upprätthålla ryktet. Det har alltjämt en sådan status att man blir uppmärksammad över hela världen.
Dylan var ju en annan vattendelare, fast där var du positiv?
– Ja, det var underbart. En så viktig poet och författare som spridit litteraturen, även om det är lyrik. Det var innovativt och viktigt att han fick priset.
Andra röster som höjts har påpekat att priset diskriminerar, framför allt kvinnliga författare, och att det är eurocentriskt. Känsligheten för sådana frågor är ökande, vilket kanske medför att priset och Akademien bör förändras med tiden?
– Det är väldigt viktigt att beakta sådana aspekter. Det är inte så att det saknas bra kvinnliga författare som borde kunna få priset, säger Anna Williams.
De Nio, som du är ordförande för, är mer moderna vad gäller bland annat representation, är det något att ta efter?
– Jo, det kan jag tycka. Vi är ju tvingade eftersom vi har kvotering inskriven i stadgarna. Det har varit väldigt positivt för oss. Det var en radikal, smart idé av Lotten von Kræmer som instiftade samfundet. Där ligger Akademien lite efter, får man säga.
Kristian Fredén är inte rätt person att diskutera en omedelbar stadgeändring med, men han säger att den allmänna trenden att vara eurocentriska i prisets begynnelse är väl så uppmärksammad, liksom bristen på kvinnliga vinnare.
– Det är en väldigt lång period som det inte går till någon kvinna. Mellan Gabriela Mistral (1945) och Nelly Sachs (1966), och ännu längre till Nadine Gordimer (1991). Men sen har det blivit mycket bättre. Och fasen som Espmark identifierar som "global spridning" breddar priset till att verkligen blicka över hela jordens litteratur.
Han hänvisar till Akademiens hemsida och en rubrik som lyder "Förändringar i Nobelkommitténs arbetsformer". I artikeln kan man läsa att de inrättat en expertgrupp för att "säkerställa en långsiktig tillgång till extern kompetens" och "stärka den globala överblicken" inom olika språkområden.
Men åter till Fredéns bok, som ämnar ringa in litteraturpristagarnas väsen och även bjuder på övningsuppgifter.
– Titeln kan verka befängd, men den är humoristiskt menad. Jag fick faktiskt en del förfrågningar när den kom ut, folk som bad om "receptet". Men det är såklart inte så enkelt. Boken ska ses som en inspirationsbok för författare in spe, säger han.
Har den fostrat någon kommande pristagare månntro?
– Inte en aning (skratt).
Mats Malm, Svenska Akademeiens ständige sekreterare, på väg in i Börssalen i Gamla Stan i Stockholm. Vems namn står i papperen i år?
Torsdagen 6 oktober klockan 13 rycker allt närmare. Vem som träder in genom dörren vet vi. Vems namn som trillar ur Mats Malms mun återstår att se. En sak är emellertid säker: det kommer att bli en diskussion.