Litteratur
Ingrid Carlberg
Nobel – Den gåtfulle Alfred, hans värld och hans pris
Norstedts
Dynamisk, hetlevrad, känslig och med författardrömmar. Sådan är den Alfred Nobel (1833–1896) som läsaren möter i Ingrid Carlbergs mastodontverk "Nobel – Den gåtfulle Alfred, hans värld och hans pris".
Ständigt bedrogs Alfred av sina medarbetare. Ändå växte hans rikedom till astronomiska mått. Hans arbetsinsats var ofattbar. Likväl hann han flänga runt och köpa lyxvaror till kvinnan i sitt liv – den 18 år yngre Sofie Hess som också hon bedrog honom. ("Med varenda kypare", om man får tro hennes syster.)
Mitt i alltihop drömde Alfred om fru, barn och en stillsam vrå. Men på fyra år satte Sofie sprätt på 20 av hans miljoner. Att hon fick barn med en annan ligger helt i linje med historien. Sent omsider satte han henne under förmyndare.
Alfreds far, uppfinnaren Immanuel Nobel, blixtrade av idéer, bland annat befängda som att dressera sälar att lägga ut minor eller att leda Golfströmmen genom Norge-Sverige, så att vi skulle få ett varmare klimat.
I Sankt Petersburg drev han och sönerna rörelse. Sjöminor byggdes men också ångbåtar. I Sverige, dit de återvände, flög deras fabrik i luften. Alfreds yngste bror var ett av de fem dödsoffren.
Det gick upp och ner för familjen Nobel medan 1800-talets Europa med vetenskapens hjälp reste sig ur smuts, mörker och okunskap. Sprängolyckor orsakade av Nobels nitroglycerin och krut, med upp till 60 dödsoffer, förföljde familjen. "Synnerligen otur", hävdar Alfred. Riskerna med nitroglycerinet tycks han inte förstå.
Förresten var det inte Alfred utan italienaren Sobrero som var först med nitroglycerinet, men denne lät det vila av fruktan för dess faror. Senare blev han rådgivare hos Nobel.
Alfred Nobel uppfann så småningom dynamiten, och sin jättelika förmögenhet testamenterade han till fem priser, varav ett gällde freden trots att hans gebit var krigsindustrin. Mer har vi knappt vetat om honom förrän nu. Redan kort efter hans död började släkten och Nobelstiftelsen att lägga ut dimridåer. Ingen skugga fick vila över den store. Sofie Hess skulle utplånas lika väl som författaren Alfred Nobel. Man makulerade nästan hela upplagan av hans drama "Nemesis", som han låtit trycka strax före sin död. Kanske välbetänkt, tänker jag, efter Carlbergs smakprov av hans litterära möda.
Hur Alfred i slutet av sitt liv ändrade sitt testamente, så att släktingarna bara fick tre procent av hans förmögenhet i stället för den femtedel som de tidigare hade tilldelats, är rena thrillern. Tre år före Alfreds död blev den 23-årige kemisten Ragnar Sohlman hans medarbetare och en av hans "älsklingsmänniskor". Man ställs inför denne unge man som av sin arbetsgivare har utsetts att verkställa testamentet, när han med "uthållighet, kreativitet, mod" och en nyköpt pistol räddar hela arvet till Sverige och håller alla stången så att Alfred får igenom sin sista vilja i kampen om miljonerna.
Hela 1800-talet virvlar förbi i Carlbergs bok. Krigen och freden, litteraturen och konsten, upptäckten av atomerna och smittoämnena. Florence Nightingale skymtar i Krimkrigets helvete och Hjalmar Branting när han utnämner Svenska Akademiens medlemmar till de mest olämpliga att handha ett stort pris.
Man blir en aning matt av bokens strida faktaflöde – men imponerad av hur mycket man får veta. Detaljrikedomen, möjliggjord av den tekniska utveckling som Carlberg välsignar, kan dock ifrågasättas.