– Det är både roligt och skrämmande att boken ges ut. Det var en idé av min förläggare, Stephen Farran-Lee, och det är han som har suttit på KB (Kungliga biblioteket i Stockholm) och grävt i gamla tidninglägg efter mina artiklar. Jag har varit delaktig när det gäller själva urvalet, men mycket lite, säger Leif Zern.
Texterna är hämtade från en lång skrivargärning, från 1960-talet och fram till nu. De rör inte bara teaterkritik, titeln till trots, utan här finns också teaterteoretiska texter, essäer, politiska texter och boken inleds med några självbiografiska kapitel. Ett av dem skrevs så sent som förra året.
Vi träffas i villan i Norby där Leif Zern bor med sin fru, Anita Dahl, tidigare skådespelare på Uppsala stadsteater.
– Jag brukar svara "Hågadalen" på frågan om varför vi bor kvar här fortfarande. Jag tycker om att sitta och skriva på övervåningen och blicka ut över den. Kan faktiskt se ända till Nåsten, säger Leif Zern.
Här har han suttit och skrivit sina artiklar på förmiddagarna och sedan tagit tåget ner till Stockholm och tidningsredaktionerna där med dem. Och gör så ibland fortfarande.
Under uppväxten i Stockholm, gick Leif Zern med sina föräldrar på privatteatrar och såg komedier och revyer.
– Att scenkonst ska vara underhållande är något som jag håller fast vid. Hela tiden har jag varit intresserad av skådespelare, vad de betytt för teatern och själva skådespelarkonsten.
Han flyttade till Uppsala för att läsa filosofi och litteraturhistoria och gick med i Kammarteatern i början av 1960-talet. Det var en avläggare från studentteatern, där medlemmarna ville spela lite mer seriös dramatik. Här diskuterades det som var modernt då, som dramatikerna Brecht och Beckett och absurdismen. Det var också här som han och Anita Dahl blev ett par.
Ungefär i samma veva började han skriva litteraturrecensioner för UNT. Men en artikel som han skrev efter att ha sett Peter Brooks uppsättning av "Mordet på Marat" i London ratades av dåvarande kulturredaktören Hugo Wortzelius. Medan kulturredaktören för Stockholmstidningen, Göran O Eriksson, tog in den där.
– 1960-talet var en guldålder när det gäller teaterkritik. Den fick god plats i tidningarna och till exempel DN hade en stor teaterredaktion.
Den blev han själv en del av 1968. Ett tag var Leif Zern också redaktör för Bonniers litterära magasin, BLM, tillsammans med Lars Gustafsson. Under 1980-talet var Zern kulturchef på Expressen, men han återbördades så småningom till DN igen.
Under sina år som kritiker har han fått sin del av hatbrev, men sällan varit inblandad i någon större konflikt. Av Ingmar Bergman, som kallade teaterkritikerkåren för "teaterns dödgrävare", har han många positiva minnen. Efter sin sista uppsättning ringde regissören upp honom.
– Mest känner jag att han var en främling som jag försökte förstå mig på. Men mot slutet av hans liv pratade vi ofta i telefon. Varje gång om hans uppsättning av "Hamlet" på Dramaten som jag inte gillade. Han ville absolut förstå varför och ville att jag skulle förklara det. Själv tyckte han att det var det bästa han hade gjort.
Kommer kritiken att överleva?
– Man kan fråga sig det när bloggarna och internet verkar ta över. Förr hade papperstidningarna mycket större upplagor och som kritiker kunde man ha fast tjänst. I dag är många unga duktiga kritiker frilansare, men jag undrar hur de ska få tid och arbetsro att utvecklas.